Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Det drog en våg genom världen...
Om du tar en tidning, gärna en stor tidning som en gammaldags Dagens Nyheter. Klipper bort en centimeterbred remsa och lägger den på vaxduken på bordet. Ytan skall vara lite kärv.
Så skjuter du remsan framåt, inte drar, skall du finna att remsan veckar sig, den blir vågig och man kan avskilja de enskilda vågorna. Där har du kvanta.
På snarligt sätt rör sig en orm fram genom sanden. Vore det en glättig yta skulle den få svårt att ringla fram på den plana ytan.
I sjön rör sig ormen nästan som fisken i vattnet. Nej det var en överdrift, den rör sig likt en meander, som hela floder rör sig i naturen.
Vattenytan på en sjö har en ytspänning som gör att den blir hård i viss mån; det känns då man gör magplask.
Men hur kommer en energiyttring att röra sig i luft? Det finns något som heter korioliskrafter.
Det är krafter som rör om i lufthavet. Molnen är inte likformiga, vissa partier sticker ut mer än andra och vindarna tar tag i dessa formationer och får hela molnpartierna att rotera.
Detta händer också genom gravitationen som verkar på jordklotet. Kan inte det där riktigt, men ett är säkert att det inte är för intet som ett flygplan eller en båt har propeller.
Det uppstår virvlar, och ibland kan det bildas virvlar i en bäck som står där dag efter dag så länge det flyter vatten där.
När min vän Ingvar Åstrand förevisade sina tankar om det elektromagnetiska energiflödets rörelse från källan till betraktaren ritade han upp det på ett plant papper i två dimensioner; men han hade även en stor spiral med sig som var färgad i regnbågens alla färger.
Ingetdera visar exakt hur rörelsen ser ut, men jag kan ana att den tar sig fram genom det kraftfält som bildas av alla andra energistrålar som finns i närheten, på ett sofistikerat sätt så att forskare kring Einstein och Bohr kunde urskilja dels vågor och dels partiklar.
Man har länge betraktat ljuset som både och, men inte förstått hur det egentligen funkar.
Jag tror att det beror på att man använder olika verktyg för att undersöka ljuset, och att dessa ännu inte är fina nog urskilja den adekvata rörelsen. Ta min bild av en atom där elektroner och protoner är olika former av samma sak. Inne i boet är de en enad massa, och på språng ut till olika befattningar i samhällslivet blir det en våg av varje resa bort och hem, morgon och kväll.
Jag bara leker med tanken, hur skulle lilla jag kunna ha trovärdiga tankar om dessa vetenskapliga gåtor, jag som inte har passerat någon professors medvetande; eller är det på grund därav?
Om vi tänker oss att rörelsen fortplantar sig på en kurva som är snarlik den vi har i den gyllene spiralen, men i fyra dimensioner (den fjärde är rörelsen), och att den ömsom utvidgas och ömsom trycks ihop, som ett hjärta, samtidigt som den ändrar riktning när den far genom "nålsögat, så får vi fram ett rörelsechema som liknar en långkullebytta med skruv. I skruven vänder massan ett antal grader, och då får det bli ett simhopp.
Gämför med mina tankar om jordens resa runt solen, som i sig gör en resa runt vintergatan, som i sig gör en resa o.s.v.. Vart är vi på väg? som det heter i programmet På spåret.
Enligt Ingvar sker en förlängning av vågen, samtidigt som frekvensen minskar. Hasigheten i vågen förblir densamma under hela resans gång genom att förhållandet mellan frekvens och våg förblir konstant; C (ljusets hastighet). Vågorna töms på energi under resans gång.
Vågförlängningen är också konstant, det vill säga att vågen utefter medellinjen förlängs med just det belopp som Plankt upptäckte, alltså 6.26 gånnger 10 upphöjt till - 34, ett otroligt litet tal, men så handlar det också om otroligt långa sträckor i rymden.
Egentligen rör det sig om matematikens ränta på ränta, där konstanten e är en viktig faktor. Det är den mest produktive matematikern, Leonard Euler, som dyker upp igen, han var verksam i Ryssland, och skrev en gång en rolig berättelse om matematik till en prinsessa. Han skrev boken som en dialog mellan två personer, och där har du modellen till dialogen mellan Moffa och hans Kamrer i företaget Moffa&Co...
Världen förändrades på några få år efter det Einstein och Bohr fått sina respektive arbetslag att enas kring varsin guru, men sams blev de aldrig om hur världen är funtad.
Min egen ambition är att ena allt som enas kan. Jag tror ändå att det finns nog med olösta gåtor för att livet skall vara värt att leva.
Hur var det nu med den där gralen som riddarna runt runda bordet sökte efter?
I ett kontrakt som herr och fru Larsson har i sitt arkiv, finns formuleringen Godsägaren, Verkställande direktören och Riddaren Hildemar Lidholm. Tänk att en dag få titeln Riddare av Nordstjärneordern lagd till Moffas eftermäle...kul va, vad tror du Rumpnissarna skulle säga då?
måndag 28 november 2011
söndag 27 november 2011
MilkRiverValley...
Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Optimistbåten inne i Korpberget...AkterKastellet sticker ut...
Från järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad sträcker sig MilkRiverValley norrut till Mölnbo stationsamhälle. När järnvägen byggdes 1961 gjordes en vall som hindrar sjön att stiga en bit in mot länsväg 57.
Det finns ännu en vall, men den finns i Moffas huvud och har byggts upp av idoga troll och tomtenissar, påhejade av tomtegubbar och deras trolska motsvarighet. Trollpackan som styr över dalen har koll på allihop och bestämmer hur hög den vallen skall vara.
Häxan Gustava har sina drabanter utspridda runt MilkRiver och skickar genast rappot till henne om han/hon upptäcker minsta överträdelse vad beträffar höjden över havet.
Nu är det så att jag, Jerry Linder, har upptäckt spår efter bäver i Långsjön, rakt över sjön vid ena kanten av Oxviken. Där fann jag i somras ett par träd som fällts av bävern, och det har jag aldrig sett förut hos oss.
Däremot har jag funnit en bäverhydda ovanför Rödmossesjön som ligger över Kvarnsjön som ligger över Sjundasjön. Troligen har de en gång rymt från Molstabers djurpark, liksom mufflonfåren.
Strax ovanför bävergnagda björkar finns det torp under Nådhammar i ruiner, och det var där jag låter vår Vatt-Anna växa upp.
När jag nu gick runt grunden bland rätt stora stenar fick jag för mig att den rävunge jag såg några sekunder, nere vid stranden bakom några granar, skulle kunna ha sitt gryt i närheten. Mycket riktig, lite längre uppe i backen under en jättestor sten fanns spå av vilt, antingen räv eller grävling.
När jag sedan somnade in den kvällen uppenbarade sig bävefamiljen i drömmen, och vet du vad de gjorde? de drog kapade grenar från nejden och byggde en damm innan Mölnboån där den är som smalast innan kvarnen, som för övrigt är känd sedan 1200-talet; på Birjer Jarls tid, då denne anlade ny huvudstad i det som skulle bli Sverige.
Rövare från Estland och ännu längre norrut, från Karelen, kom genom sundet vid slussen och for ända till Sigtuna och härjade. Då tyckte man att det skulle vara tryggt att sätta stockar i farleden där Gamla staden skulle byggas.
Bävrarna bygger i drömmen där berget upp till Fribo sluttar brant, och där det är en stigning upp till Folkets Hus. Det blir som ett V, en åsrygg från Wiederheims Paul till Mölnbo Torg.
Det var faktiskt ganska kusligt därför att min stuga, AkterKastellet i sagan, ligger så nära och så lågt att vågorna slog upp under huset härom året då det regnade så mycket.
Centimeter för centimeter höjs vattnet allts om bävrarna bygger, och när vattnet når en bit över min brygga tar en kraftig våg från sydväst tag i stugan och gör den mobil; en husbåt, skulle man kunna säga om man vill vara vitsig, men det här är inget att skratta åt tyckte jag, och vaknade alldeles sjöblöt...
Alltsedan dess har jag gått och tänkt på det där dammbygget.
Ponera att det var en ås från Fribo som sträckte sig över den markbit där ån går fram, och att densamma har sprängt sig igenom åsen en dag, kanske med någon männsikas hjälp; en "Vildhussen, en listig person som räknat ut att man kan använda vatten som rinner ner till Långsjön från andra små sjöar i skogarna runt omkrin. Inte minst från Mölnbos fina badsjö: Bergsjön, som rinner ut vid Udden till Lillsjön, som är en del av Långsjön.
Vid långsjön finns ett kraftigt utflöde från Stegsjön och vid Ulriksdal kommer vatten från Grävstasjön och Stegsjön och rinner genom Svartputten och vidare ner bortom vår lada.
Vattendragen kan gå åt två håll. Från Stegsjön och från Grävstasjön, där vattnet som rinner ut intilld båtklubben vid Solvik, faktiskt rinner hela vägen genom Hölö och Grävsta.
Studerar man topografiska kartan finner man höjdkurvor där en är kraftigare och markerar 25-meterskurvan.
Den råkar gå fram nära skogen runt ytor som är markerade som åkermark. Det ser ut som om vattenytan på sjön och strandkanten legat där i många år och att sediment från högre belägna marker transporterats dit av väder och vind från högre belägna partier där vi har berg och skog idag. Där har lersedementen spritt sig ut över sjöbotten och lagrats i väldigt många år.
Varför just där åkern börjar och skogen börjar?
Jo, längst borta i söder finns en torpstuga som heter Graven, och strax bredvid går järnvägen genom ett pass som sträcker sig en bit söderut. Höjer vi vattenytan till ca 25 meter kommer vattnet att rinna ut där och forsa vidare ner mot Östersjön inte långt från Tullgarns slott.
Det är ju som en tanke, och den tanken har jag följt vidare mot Edesta där 25-meterskurvorna från Långsjön och Sillen aldrig tar tag i varandra. Enligt kartan vänder kurvorna när de får syn på varandra, och kilar iväg ner till varsin sjö igen. Avståndet mellan kurvorna är bara några tiotal meter.
Nu råkar jag känna till att ett vadställe kallas ed, på hederlig svenska, och varför inte, en gång kanske vattnet stod så högt, eller rättare, landet var nedpressat hela 250 meter under vår havsnivå, och när nivån stod vid 25 meter hade vi ett vadställe där över till Nådhammar som är rikt på fornlämningar. Edesta har alltså fått sitt namn från detta ed; vad vet jag, en lustig tanke i alla fall.
1891, ett år som är värt att komma ihåg. Då hölls en förrättning på Nådhammar som Hildemar Lidholm var sökande till. Det var en tid då många svenskar for till Nordamerika och andra länder. Till Brasilien var det också många som flyttade. Lantmätarna hade tidigare styckat upp jorden kring byarna, och många bönder var tvungna att lämna bygemenskapen och riva stugorna där och sätta ihop dem på den mark som de hade blivit tilldelade.
Det betydde att driftiga ungdomar kunde börja bruka jorden efter moderna principer och då fick de så mycket mat åt sina ungar att barnadödligheten blev så mycket mindre. Alltså blev det gott om arbetsfolk och nät ångmaskinerna kom var det många som inte behövdes här hemma och då kom nästa våg efter Karl-Oskar och Kristina.
För att råda bot på det sänkte man 80 % av sjöarna i Stockholms län med ungefär en meter i genomsnitt. På låglänta marker kunde det bli stora arealer som blottlades och som snart kunde odlas. Vi kan se våtmarken mellan järnvägen och Lillsjön i Mölnbo, där har det odlats, och det finns fotografier i hembygdens arkiv som bevisar detta.
Det skall finnas några märken runt sjön som visar hur mycket vatten man får tappa ur. Ett skall finnas vid Nysund och ett skall finnas vid Lindholmen, den holmen som ligger utanför Nådhammar mot Oxsundet. Det lär vara dubbar i berget.
Naturligtvis vaknade jag då min nyblivna husbåt virvlade omkring, och orsaken till denna yra kan vi kanske finna i den vinflaska som står tom på bordet...och jag minns min mammas röst då hon sjunger: Trollen har bal, i tusental, virvlande fram ur skogens mörka pelarsal. Då blir det rumba och jazz, damer i stass, le emot herrarna och suga på en glass. Och den som inte vill dansa då, den ska vi klå både gul och blå.......den ska vi binda upp svansen på...
Jasså, har ni hört den förut? för en liten stund sedan, jaha, förlåt då...men vad har detta med MoffaFridolins kvantfysik att göra?
Tjaa, vem vet, det där med vattensänkning av en sjö, först med tre meter till en början, sedan med en meter till i modern tid.
Det finns kanske en tanke bakom det hela. Det är nämligen så att det finns motsvarande erfarenheter om ett annat sjösystem, det som kallas Flodområde 62/63. Det är Måsnaren som rinner ut i Lanaren, som rinner ner i Bränningeån. Just där ån börjar finns det spår efter ett vattenstånd som låg 4 meter över dagens. Ett gammalt dokument av en man som vuxit upp i området påvisar just detta. Människor har i alla tider sökt efter energi för sin levnad, och funnit den också på olika områden, och den skillnad i höjd som nyttjats och nyttjas vid kraftverken idag, är kanske att likna vid de språng som finns i en atom där elektronerna rör sig mellan olika tillstånd. Dock är det vi kallar elektroner inte några kulor som rör sig med ett visst spinn, de kan lika gärna vara en massa, en dimma, ja något annat helt enkelt...
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Optimistbåten inne i Korpberget...AkterKastellet sticker ut...
Från järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad sträcker sig MilkRiverValley norrut till Mölnbo stationsamhälle. När järnvägen byggdes 1961 gjordes en vall som hindrar sjön att stiga en bit in mot länsväg 57.
Det finns ännu en vall, men den finns i Moffas huvud och har byggts upp av idoga troll och tomtenissar, påhejade av tomtegubbar och deras trolska motsvarighet. Trollpackan som styr över dalen har koll på allihop och bestämmer hur hög den vallen skall vara.
Häxan Gustava har sina drabanter utspridda runt MilkRiver och skickar genast rappot till henne om han/hon upptäcker minsta överträdelse vad beträffar höjden över havet.
Nu är det så att jag, Jerry Linder, har upptäckt spår efter bäver i Långsjön, rakt över sjön vid ena kanten av Oxviken. Där fann jag i somras ett par träd som fällts av bävern, och det har jag aldrig sett förut hos oss.
Däremot har jag funnit en bäverhydda ovanför Rödmossesjön som ligger över Kvarnsjön som ligger över Sjundasjön. Troligen har de en gång rymt från Molstabers djurpark, liksom mufflonfåren.
Strax ovanför bävergnagda björkar finns det torp under Nådhammar i ruiner, och det var där jag låter vår Vatt-Anna växa upp.
När jag nu gick runt grunden bland rätt stora stenar fick jag för mig att den rävunge jag såg några sekunder, nere vid stranden bakom några granar, skulle kunna ha sitt gryt i närheten. Mycket riktig, lite längre uppe i backen under en jättestor sten fanns spå av vilt, antingen räv eller grävling.
När jag sedan somnade in den kvällen uppenbarade sig bävefamiljen i drömmen, och vet du vad de gjorde? de drog kapade grenar från nejden och byggde en damm innan Mölnboån där den är som smalast innan kvarnen, som för övrigt är känd sedan 1200-talet; på Birjer Jarls tid, då denne anlade ny huvudstad i det som skulle bli Sverige.
Rövare från Estland och ännu längre norrut, från Karelen, kom genom sundet vid slussen och for ända till Sigtuna och härjade. Då tyckte man att det skulle vara tryggt att sätta stockar i farleden där Gamla staden skulle byggas.
Bävrarna bygger i drömmen där berget upp till Fribo sluttar brant, och där det är en stigning upp till Folkets Hus. Det blir som ett V, en åsrygg från Wiederheims Paul till Mölnbo Torg.
Det var faktiskt ganska kusligt därför att min stuga, AkterKastellet i sagan, ligger så nära och så lågt att vågorna slog upp under huset härom året då det regnade så mycket.
Centimeter för centimeter höjs vattnet allts om bävrarna bygger, och när vattnet når en bit över min brygga tar en kraftig våg från sydväst tag i stugan och gör den mobil; en husbåt, skulle man kunna säga om man vill vara vitsig, men det här är inget att skratta åt tyckte jag, och vaknade alldeles sjöblöt...
Alltsedan dess har jag gått och tänkt på det där dammbygget.
Ponera att det var en ås från Fribo som sträckte sig över den markbit där ån går fram, och att densamma har sprängt sig igenom åsen en dag, kanske med någon männsikas hjälp; en "Vildhussen, en listig person som räknat ut att man kan använda vatten som rinner ner till Långsjön från andra små sjöar i skogarna runt omkrin. Inte minst från Mölnbos fina badsjö: Bergsjön, som rinner ut vid Udden till Lillsjön, som är en del av Långsjön.
Vid långsjön finns ett kraftigt utflöde från Stegsjön och vid Ulriksdal kommer vatten från Grävstasjön och Stegsjön och rinner genom Svartputten och vidare ner bortom vår lada.
Vattendragen kan gå åt två håll. Från Stegsjön och från Grävstasjön, där vattnet som rinner ut intilld båtklubben vid Solvik, faktiskt rinner hela vägen genom Hölö och Grävsta.
Studerar man topografiska kartan finner man höjdkurvor där en är kraftigare och markerar 25-meterskurvan.
Den råkar gå fram nära skogen runt ytor som är markerade som åkermark. Det ser ut som om vattenytan på sjön och strandkanten legat där i många år och att sediment från högre belägna marker transporterats dit av väder och vind från högre belägna partier där vi har berg och skog idag. Där har lersedementen spritt sig ut över sjöbotten och lagrats i väldigt många år.
Varför just där åkern börjar och skogen börjar?
Jo, längst borta i söder finns en torpstuga som heter Graven, och strax bredvid går järnvägen genom ett pass som sträcker sig en bit söderut. Höjer vi vattenytan till ca 25 meter kommer vattnet att rinna ut där och forsa vidare ner mot Östersjön inte långt från Tullgarns slott.
Det är ju som en tanke, och den tanken har jag följt vidare mot Edesta där 25-meterskurvorna från Långsjön och Sillen aldrig tar tag i varandra. Enligt kartan vänder kurvorna när de får syn på varandra, och kilar iväg ner till varsin sjö igen. Avståndet mellan kurvorna är bara några tiotal meter.
Nu råkar jag känna till att ett vadställe kallas ed, på hederlig svenska, och varför inte, en gång kanske vattnet stod så högt, eller rättare, landet var nedpressat hela 250 meter under vår havsnivå, och när nivån stod vid 25 meter hade vi ett vadställe där över till Nådhammar som är rikt på fornlämningar. Edesta har alltså fått sitt namn från detta ed; vad vet jag, en lustig tanke i alla fall.
1891, ett år som är värt att komma ihåg. Då hölls en förrättning på Nådhammar som Hildemar Lidholm var sökande till. Det var en tid då många svenskar for till Nordamerika och andra länder. Till Brasilien var det också många som flyttade. Lantmätarna hade tidigare styckat upp jorden kring byarna, och många bönder var tvungna att lämna bygemenskapen och riva stugorna där och sätta ihop dem på den mark som de hade blivit tilldelade.
Det betydde att driftiga ungdomar kunde börja bruka jorden efter moderna principer och då fick de så mycket mat åt sina ungar att barnadödligheten blev så mycket mindre. Alltså blev det gott om arbetsfolk och nät ångmaskinerna kom var det många som inte behövdes här hemma och då kom nästa våg efter Karl-Oskar och Kristina.
För att råda bot på det sänkte man 80 % av sjöarna i Stockholms län med ungefär en meter i genomsnitt. På låglänta marker kunde det bli stora arealer som blottlades och som snart kunde odlas. Vi kan se våtmarken mellan järnvägen och Lillsjön i Mölnbo, där har det odlats, och det finns fotografier i hembygdens arkiv som bevisar detta.
Det skall finnas några märken runt sjön som visar hur mycket vatten man får tappa ur. Ett skall finnas vid Nysund och ett skall finnas vid Lindholmen, den holmen som ligger utanför Nådhammar mot Oxsundet. Det lär vara dubbar i berget.
Naturligtvis vaknade jag då min nyblivna husbåt virvlade omkring, och orsaken till denna yra kan vi kanske finna i den vinflaska som står tom på bordet...och jag minns min mammas röst då hon sjunger: Trollen har bal, i tusental, virvlande fram ur skogens mörka pelarsal. Då blir det rumba och jazz, damer i stass, le emot herrarna och suga på en glass. Och den som inte vill dansa då, den ska vi klå både gul och blå.......den ska vi binda upp svansen på...
Jasså, har ni hört den förut? för en liten stund sedan, jaha, förlåt då...men vad har detta med MoffaFridolins kvantfysik att göra?
Tjaa, vem vet, det där med vattensänkning av en sjö, först med tre meter till en början, sedan med en meter till i modern tid.
Det finns kanske en tanke bakom det hela. Det är nämligen så att det finns motsvarande erfarenheter om ett annat sjösystem, det som kallas Flodområde 62/63. Det är Måsnaren som rinner ut i Lanaren, som rinner ner i Bränningeån. Just där ån börjar finns det spår efter ett vattenstånd som låg 4 meter över dagens. Ett gammalt dokument av en man som vuxit upp i området påvisar just detta. Människor har i alla tider sökt efter energi för sin levnad, och funnit den också på olika områden, och den skillnad i höjd som nyttjats och nyttjas vid kraftverken idag, är kanske att likna vid de språng som finns i en atom där elektronerna rör sig mellan olika tillstånd. Dock är det vi kallar elektroner inte några kulor som rör sig med ett visst spinn, de kan lika gärna vara en massa, en dimma, ja något annat helt enkelt...
Nu blir jag gammelmorfar i vår...sa MoffaFridolin, än jag då, sa Kamrern...
Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Släkten värst och bäst...
Nu är det ett nytt liv på gång, Moffa ska bli GammelMoffa, vad sägs om det.
Jag kommer osökt att tänka på gravitationen som ännu är en olöst gåta. Nja, inte för mig och mina medarbetare MoffaFridolin och Kamrern, som för en gång skull verkar vara överens.
Förr fanns en eter, något mycket diffust och lättflyktigt precis som eter som man förr sövde ner folk med när man skulle operera. Idag ser vi etern, vi som huserar i min skalle alltså, som den sammanlagda verkan av alla elektromagnetiska våglängder som kommer från hela cosmos enheter; även från jordklotet som ju har ett magnetfält omkring sig.
Jag minns att lantmätaren förr hade en vertikalkompass som visade inklinationsvinkeln på magnetflödet från jorden. Med den sökte vi efter rör i marken som markerade gränspunkter. De kunde ju ligga några decimeter under ytan, och på några kvadratmeter när. Hade vi ingen sådan kompass med oss gick det också med en vanlig kompass, men det blev inte lika tydligt utslag.
Jag kan se alla himlakroppar flyta i ett harmoniskt föränderligt mönser i cosmos. Hur så tunga kroppar kan påverka varandra och anpassa sig till sina specifika banor är svårt att förstå, men tänk dig en illvillig person som vill oss illa. Från andra sidan jordklotet kan han styra en ström som i sin tur påverkar en kontakt som ... jag vågar inte tänka på det.
Kanske finns där ännu ett flöde som vi ännu inte kan mäta, kanske inte. Samband är ett storslaget ord. Samband håller ihop. Håller vi bara ihop och följer en plan kan vi flytta berg, göra tunnlar som ger oss möjlighet att gå tvärs igenom, förkorta processer.
Men att satsa på processer som slår sönder de innersta cellerna i Kristinas lustiga trädgård är inte att rekommendera, även om det ser ut som vi kan hantera processen. Det beror främst på att människornas nervsystem svajar, liksom allt i övrigt i cosmos svajar. Gjorde det inte det, kunde det inte glida undan och anpassa sig till omständigheterna skulle allt krossas och gå upp i rök.
En gång skulle Kristina göra en morotstårta. Hon hade hasselnötter som var krossade i en blandning som också innehöll rivna morötter så klart. Först hällde hon nötterna (som kulor) i en beredare med en vass kniv i botten, och så tillförde hon energi i form av elektrisitet.
Jag stog bredvid och tittade på processen och iaktog nötternas rörelse allt som mer och mer energi matades in i den runda behållaren.
Först dansade kulorna runt runt i periferin, men snart nog såg jag att det blev en korv när kulorna var tillräckligt mosade. Efter en kort stund började korven vrida sig i spiral, och jag var alldeles stum. Tänk att få göra ett vetenskapligt experiment tillsammans med Kristina i hennes kök.
Men inte nog med det. Nu hade den vridande massan blivit så mjuk, eftersom nötterna var totalt krossade, så den ring som snurrade runt sig själv också började röra sig som en meander. Där slutade vi. Nu hade vi tillfört en massa energi och massan var fin nog att passa som ingrediens i tårtan. När vi rev morötterna i beredaren såg vi som en droppe likt den i det kinesiska tecknet, en cirkel med två droppar (yin och yang), en vit en svart. Experimentet var lyckat, jag själv var lycklig, och om vi hade låtit beredaren arbeta ännu några minuter hade väl massan blivit en enda röra oxh gått upp i rök, som os i cosmos...
Att mosa sönder kan få oanade konsekvenser, och vår förmåga att tänka logiskt är inte nog bra för att hantera så svåra processer som den som tarvas då man klyver uran och får kärnkraft, det är bara så, och är inte svårt att förstå.
Min väg som jag besökte i går kväll, var den som gav mig uttrycket fullifandjävlarna. Han menade då världens ledare som inte tänkte stort nog, och som lurar med sig folkmassan mot havet. De som går längst bak ser inte vad som händer längst fram, och när de bara traskar på kommer fronten till slut till det stup där havet tar vid; och du kan själv tänka ut vad som händer.
Kommer just att tänka på hur man jagade mammutar och älgar förr innan man hade skjutvapen; men motade dem mot ett stup där de stupade.
För att avrunda den här bloggen vill vi framföra det faktum att en ung flicka inom några månader kommer att stanna upp ett tag på sin vandring här, och orsaken är att hon är gravid; och allt kommer att gå betydligt trögare. Att bära ett barn blir tungt i längden, och snart blir hon gravid igen, och bördan blir ännu tyngre. Det är livets gång, har alltid varit.
Den som förr, och även idag, slocknar och skall gömmas undan, som gammelmorfar, blir lagd i en grav. Man gräver en grav, en grop, och efter en tid är gropen borta som om den aldrig fanns. Vind och vatten jämnar ut marken och graven försvinner med tiden. Graven påverkas av rumtiden, som sekund för sekund, eller millimeter för millimeter runt jordaxeln suddar ut den skapelse som en gång var. En professor i praktisk filosofi har sagt:
Orden speglar verkligheten! Han hette Joakim Israel.
Men det hindrar inte att både Moffa, Fridolin och Kamrern ser positivt på att jag skall bli gammelmorfar ett tag, några år eller så, och få flera släktmedlemmar att hänga upp i det släktträd som växte fram från Karl den Stores farfar, Karl Martell...det är sant, det har ordföranden i släktforskarföreningen i Nora sagt; hon heter Brittmarie och är släkt med oss.
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Släkten värst och bäst...
Nu är det ett nytt liv på gång, Moffa ska bli GammelMoffa, vad sägs om det.
Jag kommer osökt att tänka på gravitationen som ännu är en olöst gåta. Nja, inte för mig och mina medarbetare MoffaFridolin och Kamrern, som för en gång skull verkar vara överens.
Förr fanns en eter, något mycket diffust och lättflyktigt precis som eter som man förr sövde ner folk med när man skulle operera. Idag ser vi etern, vi som huserar i min skalle alltså, som den sammanlagda verkan av alla elektromagnetiska våglängder som kommer från hela cosmos enheter; även från jordklotet som ju har ett magnetfält omkring sig.
Jag minns att lantmätaren förr hade en vertikalkompass som visade inklinationsvinkeln på magnetflödet från jorden. Med den sökte vi efter rör i marken som markerade gränspunkter. De kunde ju ligga några decimeter under ytan, och på några kvadratmeter när. Hade vi ingen sådan kompass med oss gick det också med en vanlig kompass, men det blev inte lika tydligt utslag.
Jag kan se alla himlakroppar flyta i ett harmoniskt föränderligt mönser i cosmos. Hur så tunga kroppar kan påverka varandra och anpassa sig till sina specifika banor är svårt att förstå, men tänk dig en illvillig person som vill oss illa. Från andra sidan jordklotet kan han styra en ström som i sin tur påverkar en kontakt som ... jag vågar inte tänka på det.
Kanske finns där ännu ett flöde som vi ännu inte kan mäta, kanske inte. Samband är ett storslaget ord. Samband håller ihop. Håller vi bara ihop och följer en plan kan vi flytta berg, göra tunnlar som ger oss möjlighet att gå tvärs igenom, förkorta processer.
Men att satsa på processer som slår sönder de innersta cellerna i Kristinas lustiga trädgård är inte att rekommendera, även om det ser ut som vi kan hantera processen. Det beror främst på att människornas nervsystem svajar, liksom allt i övrigt i cosmos svajar. Gjorde det inte det, kunde det inte glida undan och anpassa sig till omständigheterna skulle allt krossas och gå upp i rök.
En gång skulle Kristina göra en morotstårta. Hon hade hasselnötter som var krossade i en blandning som också innehöll rivna morötter så klart. Först hällde hon nötterna (som kulor) i en beredare med en vass kniv i botten, och så tillförde hon energi i form av elektrisitet.
Jag stog bredvid och tittade på processen och iaktog nötternas rörelse allt som mer och mer energi matades in i den runda behållaren.
Först dansade kulorna runt runt i periferin, men snart nog såg jag att det blev en korv när kulorna var tillräckligt mosade. Efter en kort stund började korven vrida sig i spiral, och jag var alldeles stum. Tänk att få göra ett vetenskapligt experiment tillsammans med Kristina i hennes kök.
Men inte nog med det. Nu hade den vridande massan blivit så mjuk, eftersom nötterna var totalt krossade, så den ring som snurrade runt sig själv också började röra sig som en meander. Där slutade vi. Nu hade vi tillfört en massa energi och massan var fin nog att passa som ingrediens i tårtan. När vi rev morötterna i beredaren såg vi som en droppe likt den i det kinesiska tecknet, en cirkel med två droppar (yin och yang), en vit en svart. Experimentet var lyckat, jag själv var lycklig, och om vi hade låtit beredaren arbeta ännu några minuter hade väl massan blivit en enda röra oxh gått upp i rök, som os i cosmos...
Att mosa sönder kan få oanade konsekvenser, och vår förmåga att tänka logiskt är inte nog bra för att hantera så svåra processer som den som tarvas då man klyver uran och får kärnkraft, det är bara så, och är inte svårt att förstå.
Min väg som jag besökte i går kväll, var den som gav mig uttrycket fullifandjävlarna. Han menade då världens ledare som inte tänkte stort nog, och som lurar med sig folkmassan mot havet. De som går längst bak ser inte vad som händer längst fram, och när de bara traskar på kommer fronten till slut till det stup där havet tar vid; och du kan själv tänka ut vad som händer.
Kommer just att tänka på hur man jagade mammutar och älgar förr innan man hade skjutvapen; men motade dem mot ett stup där de stupade.
För att avrunda den här bloggen vill vi framföra det faktum att en ung flicka inom några månader kommer att stanna upp ett tag på sin vandring här, och orsaken är att hon är gravid; och allt kommer att gå betydligt trögare. Att bära ett barn blir tungt i längden, och snart blir hon gravid igen, och bördan blir ännu tyngre. Det är livets gång, har alltid varit.
Den som förr, och även idag, slocknar och skall gömmas undan, som gammelmorfar, blir lagd i en grav. Man gräver en grav, en grop, och efter en tid är gropen borta som om den aldrig fanns. Vind och vatten jämnar ut marken och graven försvinner med tiden. Graven påverkas av rumtiden, som sekund för sekund, eller millimeter för millimeter runt jordaxeln suddar ut den skapelse som en gång var. En professor i praktisk filosofi har sagt:
Orden speglar verkligheten! Han hette Joakim Israel.
Men det hindrar inte att både Moffa, Fridolin och Kamrern ser positivt på att jag skall bli gammelmorfar ett tag, några år eller så, och få flera släktmedlemmar att hänga upp i det släktträd som växte fram från Karl den Stores farfar, Karl Martell...det är sant, det har ordföranden i släktforskarföreningen i Nora sagt; hon heter Brittmarie och är släkt med oss.
lördag 26 november 2011
Kvantfysiken i Kristinas lustiga trädgård...
Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com/
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Hur många som helst
Som jag går i skogar berg och dalar...kom jag till slut till Kristinas odling. Solsken och regnskyar sveper över hennes blomstersängar och hallonrader, allt är ljuv musik. Så kommer där en kanin och gnager av några blomskälkar på sin hoppande färd genom livet, och då och då står en råbock och tar sig en tugga av någon raritet, för att inte tala om alla mördarsniglar. Men i stort... här är det liv och rörelse, jag skulle vilja säga här finns rumtiden överallt.
Varför säger man inte som Karl Marx, eller Anders Borg, mervärde skapas för varje sekund; tillväxt med ett annat ord. Här växer det så det knakar under förutsättning att marken inte är frusen, d.v.s. vattnet som för mineraler ur marken får inte vara fruset, utan ha lämplig temperatur för att lösa dem och transportera dem upp från rötterna och förenas med solljuset.
Varje planta har sin livscykel, sin tid att gro, växa upp och bli med frukt och frö, och sen, en viktig fas; att vissna ner och dö.
Hur skulle den annars kunna anpassa sig till kulturens alla faser, där idéer föds mognar och dör, liksom Europas idé håller på att göra just nu.
Jesus har stelnat i våra kyrkor. Han hänger kvar där man spikade upp honom, men sedan har en våg av medmänsklighet, solidaritet, vällt över Västerlandet, men den vågen har nästen ebbat ut för att möta andra idéer som visserligen funnits många gånger förr, men tagit sig på nytt och flammat upp. En av våra forna ledare sitter på nytt och för vår talan i en dyster värld med död och pina, och ingen ny Martin Luther har petat ner nonom från hans piedestal.
Vad kan Håkan göra, med Mona och Östros i ryggen? Inte mycket, om inte du och jag är med och stöttar. Det är Kristina som sköter sina odlingar, men det är jag som bestämmer över den växande granen som nu nått upp till halva körsbärsträdet i höjd. Om inte vi vill ha en bättre värld där man tror på människors värde och goda vilja, då får den osynliga handen ingen kraft.
Naturligtvis behöver vi en marknad, men inte tillvilket pris som helst. Det är som med hydrofonen vi släpat ut från källaren. Den är tom nu, ty den är en solitär och har ingen förbindelse till källan, och där finns ingen regulator som reglerar tryck, trycket som måste vara ställt så att alla celler i en planta får del av solljus och mineraler. Blir en gren i biggaråträdet utan sol, på grund av att en annan gren vuxit för och skuggar, då dör denna gren utan prut.
Så är det med oss alla, och så är det med var nation Grekland och Italien, och då beror det på att det är skit i ledningen.
Det går en våg över hela Världen. Den kommer från solen och jorden tillsammans, ja från hela Cosmos. Vi vet det inte än. Medvetandet kommer efter, och vattnet höjer sig cm för cm i Världshavet. Det är bara naturligt. Det har alltid varit istider med is vid ploerna och syndafloder då djuren vandrat ner i havet för att svalka sig; det var då människoapan reste på sig då hon gick i vattnet och plockade musslor. sedan blev det kallare igen då avståndet till Solen blev större.
Det var visst från Afrika vi kom, och genom mutationer har vi anpassat oss till olika miljöer så att vi som är vita fick mindre pigment, och jag som är prickig fick pigment lagom för att göra mina prickar på alla ställen utom där mina kalsonger skymmer. Det är inte bara i Kristinas trädgård som det är lustigt att vara, hela existensen är lustig, ja rent av lustfylld, såvida vi lyckas med det vi tänkt oss. Når vi inte ända fram blir vi inte riktigt lyckliga, och tur är väl det...
Lycka är att lyckas, svårare än så behöver det inte vara, men det är svårt nog...
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
http://kristinaslustigatradgard.blogspot.com/
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Hur många som helst
Som jag går i skogar berg och dalar...kom jag till slut till Kristinas odling. Solsken och regnskyar sveper över hennes blomstersängar och hallonrader, allt är ljuv musik. Så kommer där en kanin och gnager av några blomskälkar på sin hoppande färd genom livet, och då och då står en råbock och tar sig en tugga av någon raritet, för att inte tala om alla mördarsniglar. Men i stort... här är det liv och rörelse, jag skulle vilja säga här finns rumtiden överallt.
Varför säger man inte som Karl Marx, eller Anders Borg, mervärde skapas för varje sekund; tillväxt med ett annat ord. Här växer det så det knakar under förutsättning att marken inte är frusen, d.v.s. vattnet som för mineraler ur marken får inte vara fruset, utan ha lämplig temperatur för att lösa dem och transportera dem upp från rötterna och förenas med solljuset.
Varje planta har sin livscykel, sin tid att gro, växa upp och bli med frukt och frö, och sen, en viktig fas; att vissna ner och dö.
Hur skulle den annars kunna anpassa sig till kulturens alla faser, där idéer föds mognar och dör, liksom Europas idé håller på att göra just nu.
Jesus har stelnat i våra kyrkor. Han hänger kvar där man spikade upp honom, men sedan har en våg av medmänsklighet, solidaritet, vällt över Västerlandet, men den vågen har nästen ebbat ut för att möta andra idéer som visserligen funnits många gånger förr, men tagit sig på nytt och flammat upp. En av våra forna ledare sitter på nytt och för vår talan i en dyster värld med död och pina, och ingen ny Martin Luther har petat ner nonom från hans piedestal.
Vad kan Håkan göra, med Mona och Östros i ryggen? Inte mycket, om inte du och jag är med och stöttar. Det är Kristina som sköter sina odlingar, men det är jag som bestämmer över den växande granen som nu nått upp till halva körsbärsträdet i höjd. Om inte vi vill ha en bättre värld där man tror på människors värde och goda vilja, då får den osynliga handen ingen kraft.
Naturligtvis behöver vi en marknad, men inte tillvilket pris som helst. Det är som med hydrofonen vi släpat ut från källaren. Den är tom nu, ty den är en solitär och har ingen förbindelse till källan, och där finns ingen regulator som reglerar tryck, trycket som måste vara ställt så att alla celler i en planta får del av solljus och mineraler. Blir en gren i biggaråträdet utan sol, på grund av att en annan gren vuxit för och skuggar, då dör denna gren utan prut.
Så är det med oss alla, och så är det med var nation Grekland och Italien, och då beror det på att det är skit i ledningen.
Det går en våg över hela Världen. Den kommer från solen och jorden tillsammans, ja från hela Cosmos. Vi vet det inte än. Medvetandet kommer efter, och vattnet höjer sig cm för cm i Världshavet. Det är bara naturligt. Det har alltid varit istider med is vid ploerna och syndafloder då djuren vandrat ner i havet för att svalka sig; det var då människoapan reste på sig då hon gick i vattnet och plockade musslor. sedan blev det kallare igen då avståndet till Solen blev större.
Det var visst från Afrika vi kom, och genom mutationer har vi anpassat oss till olika miljöer så att vi som är vita fick mindre pigment, och jag som är prickig fick pigment lagom för att göra mina prickar på alla ställen utom där mina kalsonger skymmer. Det är inte bara i Kristinas trädgård som det är lustigt att vara, hela existensen är lustig, ja rent av lustfylld, såvida vi lyckas med det vi tänkt oss. Når vi inte ända fram blir vi inte riktigt lyckliga, och tur är väl det...
Lycka är att lyckas, svårare än så behöver det inte vara, men det är svårt nog...
onsdag 23 november 2011
Hur vågen ser ut...
Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vad är en våg egentligen...
Varje vuxen människa har väl sett vågor på vatten! På snarlikt sätt antar vi att elektromagnetiska vågor fortplantar sig. Men vet vi det?
I vatten rör sig energin frammåt från A till B, men vattnet självt rör sig upp och ner i det synliga fältet; egentligen sätts vattnet i rotation av den impuls som drar förbi.
Hur rör sig impulsen annat än framåt?
En svår fråga!
Jag tror att där finns en koppling till den gyllene spiralen. Vi kan se en cirkel delad i två halvor.
I den ena halvan startar en impuls med radien 1, 000 som efter 90 grader övergår i radien 0,618033989. Efter ytterligare ett kvarts varv minskar radien till 1, 000 - 0, 618 = x,xxx o.s.v..
Spiralens radie minskar i oändlighet, men spiralen når aldrig origo i den ursprungliga matematiska cirkeln.
Men, vi kan se en motsvarande spiral i den andra cirkelhalvan som är en omvänd spegelbild av den första, med exakt samma form... månne rörelsen slinka igenom nålsögat (origo) och komma ut i den andra halvan. För övrigt är det svårare för en rik att komma in i himmelriket, än för en kamel att komma igenom ett nålsöga, sa Jesus; om han är bekant.
Orsaken till rörelsens vaggande än hit än dit som en brevvåg beror på att omgivningen håller emot och får Moffa och Kamrern att bolla ord och tankar mellan varandra för att de är osäkra på vad som gäller. Resulttet bringas sedan ut till allmänheten genom Fridolin som har svårt att hålla käft.
I detta fall bara måste Fridolin berätta, vilket det är sant eller inte, att massorna i vågen är utsatt för en yttre kraft som liksom kramar ihop den så att den motsvarar den kurva som vi finner i den logritmiska spiralen där 1,000 : 0.618033989 = 1,618033989, vilket är det tal matematiker kallar den grekiska bokstaven Fi. Kraften jag talar om borde vara den övriga omgivande vattenmassan i det här fallet. På himlapellen blir det då strålarna från andra stjärnor och massor som sänder ut energier från radioaktiva kärnor; är månne detta den efterfrågade gravitationen; trögheten.
Om Fi kvadreras får vi 1+ Fi, alltså 2,618033989 ett tal som är minst sagt osanolikt; heligt!
Undras vad det motsvarar i naturen, kanske en volym, eftersom Fi är en plan yta.
Det lär finnas ett samband mellan Fi och roten ur - 1,
där - 1 = e upphöjt till lilla i gånger pi.
e är en matematisk konstant som matematikern Euler bollade med; dess värde är 2.718.... ungerfär, för talet är
en oändlig serie man får vid ränta på ränta: 1 + 1:(1x1) + 1:(1x1x2) + 1:(1x1x2x3) + 1:1x1x2x3x4 ....... kan skrivas 1 + 1:1 + 1:2 + 1:6 + 1:24 + 1:120 .........
Moffa menar att allt detta obegripliga hör ihop med vågen som rör sig framåt medan massan rör sig upp och ner. Kamrern är skeptisk som vanligt.
Samma fenomen upptäcker vi hos homo sapiens.
Jag gick Storgatan fram i Södertälje; det var idag, en vanlig dag, ok, en fredag med myskväll och Skavlan, då det säkert som amen i kyrkan står en flaska vin på bordet.
Det var som om folk såg gladare ut än eljest. Som om de var påverkade av den politiska situationen i landet, ja rent av beroende av att Håkan Juholt lyckats ganska bra med sin förlåtresa; och detta fastän han har minst sex gamla socialister mot sig: Mona Sahlin, Östros med flera som inte riktigt vill tro på honom fast många gillar Håkan när han gör sin pudel.
Men idag har det uppstått ett nytt socialdemokratiskt parti, hurra, ett riktigt socialt demokratiskt sådant, med minst 7 viktiga punkter som skall åtgärdas för att återställa tryggheten för folket igen.
Igen, vad menas egentligen, har den försvunnit ur den svenska folksjälen?
Ja! succesivt har folk börjat må dåligt med den politik som Karl Bildt, och hans moderater styrt landet med. Inte konstigt va?
Således: En moderat högerregering har på nytt fört över en massa världen från folket till enskilda konton; och nu skulle dessa äntligen vara på väg tillbaka till ursprunget, precis som den matematiska vågen visar i MoffaFridolins tappning; men är det sant?
Kamrern som har en konservativ själ anser att den osynliga handen som Adam Smith predikade om bör få sin chans ändå; det är nu bara att trampa på i galenskaperna. Men så ser inte Moffa på det hela, mera som Keynes, men med ett krav på folk och företag som fått förtroendet att organisera och driva egna rörelser efter egen förmåga. Man måste ställa större krav på ungarna så de gör sig förtjänta av veckopengen; och deras mammor och pappor måste tänka över vad de sysslar med egentligen; handlar också om inköp m.m..
Om vi skulle sammanfatta vågen så ser vi att det finns en synlig del och en underliggande kraft, en impuls, som rör sig genom tiden. Vill man något måste man ställa upp ett mål och ta ett steg i taget. Går man åt fel håll radar felen upp sig och allt kommer på en gång; se på USA just nu...
De flitiga myrorna, även om vi inte riktigt kan räkna ut vart de är på väg med sina strån när vi ser dem irra omkring, kommer till stacken till slut, annars skulle den inte växa i höjd som den gör...var och en drar sitt strå till stacken efter bästa förmåga...amen!
tisdag 22 november 2011
Men månen då...
Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Mångubben lyfter berggrunden säger man...
Säger ja, men är det sant? Jag tror inte på det som sägs, jag är en tvärvigg som tror tvärt om.
Jag tror att jorden på något mystiskt sätt lyfter månen upp en bit, precis som man på Tom Titts kan få en lätt boll att lyfta upp från golvet genom att blåsa luft underifrån och få den att sväva fritt.
Månen svävar mellan jorden och alla andra strålande himlakroppar. Det betyder att mångubben skymmer en del av jordskorpan, och då blir det inte balans just där, vilket får skorpan att pressas upp, ja, ca 25 cm här i Stockholmstrakten. Havet lyfts betydligt mer på andra ställen, men det är skuggan som görét. Det är i alla fall Moffas teori, vi får se om det finns flera bland folk som inte är indoktrinerade...
All vulkanism tyder på att det finns en reaktor i klotets centrum som försöker, och lyckas också lyfta upp smält berg (gnejs och granit) till ytan, samt pressa kontinentalblocken mot varandra så att vissa lyfts upp och bildar alptoppar, medan andra pressas ner under varandra. Det är enorma krafter, i stil med de som finns på solen. Har vi kanske begynnelsen av en sol inom klotets tunna skal. Skalet är förövrigt lika tjockt som skalet på en apelsin, om man gör en symbolisk jämförelse; och det är just dessa jämförelser som gör att hjärnan kan uppfatta helheter.
Det går inte att bevisa dessa storheter, men man kan ana, och tar man dem på allvar kan det ge resultat, där man annars har misslyckats. Många indicier som drar åt samma håll kan fälla en anklagad brottsling.
Men människors hjärnor är inte lika. Somliga är födda med en kraftfull hjärnstam som skapar kaos om den inte balanseras av en lika väl utvecklad hjärnbark; vilken är den senare delen i människans skapelse. I en balanserad hjärna kan de två stå upp mot varandra och skapa harmoni. skulle någon rå över den andra, precis som om Kamrern skulle styra Moffa, då bleve allt kallt och trisst, men tvärt om blir det livat och glatt. Det går ju inte att leva livet i ett ständigt glädjerus, och därför ska man vara glad att båda polerna (polarna) finns.
Det är gott och väl att positivismen finns, men ibland måste man göra antaganden som inte går att bevisa; och detta för att man skall komma in på ett nytt spår. Det gäller i allra högsta grad i kulturen när stora språng i utvecklingen håller på att ske; t.ex. när datakraften kom och ersatte mänsklig tankekraft. Allt är nu genomsyrat av det digitala systemet med ettor och nollor, och ettor och nollor är att betrakta som ström och inte ström, ungefär som när jag drar i tråden ut och in på knappsnurran.
Och vad är det som sker? Jo, en linjär rörelse omvandlas till en cirkulär. Och har du sett någon bild av en nebulosa som roterar, man brukar visa en stråle upp från centrum vinkelrätt från skivans bas. Dessutom är skivan kluven i två delar så att det blir ett mellanrum mellan dem.
Så är det med vintergatan sedd från sidan. Alltså en cirkulär kraft som byter riktning ca 90 grader, men sen då?
Jag kan tänka mig att motorn i det hela, som driver strömmen av energi rakt upp,
möter sin motståndare runt omkring, och att alla dessa himlakroppar tillsammans böjer strålarna tillbaka mot kroppen igen, och då som en virvelström in mot centrum, o.s.v..
En rörelse som möter motstånd, böjer av åt det ena eller det andra hållet.
Allt detta under förutsättning att det finns en kraft mellan alla kroppar som inte syns, men som verkar på samma sätt som gravitationen, fast tvärt om. En far och en son följer ofta samma mönster då de är ungefär lika starka. Det blir en distans mellan dem, och så är det mellan nationer och religioner.
Det är Ingvars elektromagnetiska strålar som gör jobbet. Men varför är hastigheten konstant i dessa strålar?
Om jag står på torget och plötsligt kommer på att jag måste med ett tåg till Gnesta och möta FrökenPinYin där och sedan dra vidare till Elektron där man bjuder på konsert, då har jag bråttom minsann. Det gäller att sno sig på. Jag tar det långa benet framför det andra, och börjar småspringa, att rusa är det ingen mening med då trottoaren är full av folk. Men ont om tid som jag har börjar jag ändå springa, och då inträffar något märkligt. Plötsligt stöter jag på den ena efter den andra, som makligt går i motsatt riktning till och med. Jag märker dock att jag lättare tar mig fram om jag viker av åt sidan hela tiden, än åt höger än åt vänster, och på det sättet blir det mindre träffar, men vägen till stationen blir längre.
Ungefär så ser jag strömmen av elektromagnetiska enheter ta sig fram från källan till målet.
På det viset går det åt ungefär lika mycket energi per tidsenhet hur jag än gör. När något energiknippe möter motstånd parerar det genom att glida åt sidan. När en stråle lämnar källan ( en stjärna) är den fulltankad av energi och försöker rusa iväg men möter motstånd. Det är då den viker av och drar iväg utåt från medellinjen. Full av kraft ändrar den riktning och drar iväg över medellinjen igen. Så håller den på och samtidigt förlorar den energi och följaktligen stöter den emot mindre motstånd för varje parering. Egentligen är formen på rörelsen en spiral som blir slankare och slankare allt som den rör sig framåt tills den dör ut.
Så ser jag det, och det är därför det verkar naturligt för mig att det finns ett givet förhållande mellan frekvens och våglängd. Den konstanten råkar vara C, vilket är den elektromagnetiska vågrörelsens hastighet. När den tunnar ut och rör sig utefter medellinjen har den samma hastighet som rörelsen i sig rör sig utefter sin egen bana.
Jag har roat mig med att fundera lite över atomens mystik. Det sägs att det finns så många enheter, s.k. kvarkar, och om detta vet jag nada. Men däremot har jag lärt mig i skolan att det finns elektroner som rör sig runt en kärna, och att denna kärna i sin tur innehåller protoner och neutroner. Protoner sägs innehålla en positiv laddning, och neutronen ingen, medan dessa båda väger lika mycket. Elektronerna innehåller en negativ laddning och väger mycket lite.
Det finns alltså lika många laddningar som är negativa som positiva.
De negativa lär vara placerade som i en herarki, med ett fåtal i toppen, och flera i skal längre ut från kärnan.
Jag fick för mig att den här bilden är rysligt lik en bild av ett samhälle, ta Svensson, Svensson t.ex. där man startar morgonen hemmifrån där hela familjen är samlad, och sprids ut till olika platser där man arbetar, och kommer hem och samlas till kvällen och natten.
Det vi ser är ibland det vi vill se. Vi vill se att det finns olika partikalar där inne och där ute. Men tänk om det är så att det är samma enheter som rör på sig; ut och in, ut och in, i evighet.
Tänk dig att de som rör sig ut hinner samla på sig energi (massa) där ute, och tar det med sig in på kvällen. Till slut har man så mycket samlat att man kan göra som i spelet Monopol, man kan byta ut sitt hus till ett hotell, och därmed har vi fått ett grundämne av högre valör.
Så kan man hålla på tills man har samlat på sig allt för mycket så att tjuvar och banditer söker sig till hotellet och tar med sig överskottet. Vi har då uppnått ett antal elementarpartiklar så att det börjar stråla ut energi till omgivningen, och då har vi fått en radioaktiv atom. Det kan ha skett någon gång då vi var nära solen och värmen hög nog att ladda dessa atomer som nu klingar ut sitt gift mot oss.
Rent vansinnigt är det att människor fortsätter att sprifa detta gift som tar tusentals år att nollställa. Den farligaste smittkällan vi kan tänka oss håller på att installeras här och där på jorden, som om det inte vore nog med pest och kolera...
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Mångubben lyfter berggrunden säger man...
Säger ja, men är det sant? Jag tror inte på det som sägs, jag är en tvärvigg som tror tvärt om.
Jag tror att jorden på något mystiskt sätt lyfter månen upp en bit, precis som man på Tom Titts kan få en lätt boll att lyfta upp från golvet genom att blåsa luft underifrån och få den att sväva fritt.
Månen svävar mellan jorden och alla andra strålande himlakroppar. Det betyder att mångubben skymmer en del av jordskorpan, och då blir det inte balans just där, vilket får skorpan att pressas upp, ja, ca 25 cm här i Stockholmstrakten. Havet lyfts betydligt mer på andra ställen, men det är skuggan som görét. Det är i alla fall Moffas teori, vi får se om det finns flera bland folk som inte är indoktrinerade...
All vulkanism tyder på att det finns en reaktor i klotets centrum som försöker, och lyckas också lyfta upp smält berg (gnejs och granit) till ytan, samt pressa kontinentalblocken mot varandra så att vissa lyfts upp och bildar alptoppar, medan andra pressas ner under varandra. Det är enorma krafter, i stil med de som finns på solen. Har vi kanske begynnelsen av en sol inom klotets tunna skal. Skalet är förövrigt lika tjockt som skalet på en apelsin, om man gör en symbolisk jämförelse; och det är just dessa jämförelser som gör att hjärnan kan uppfatta helheter.
Det går inte att bevisa dessa storheter, men man kan ana, och tar man dem på allvar kan det ge resultat, där man annars har misslyckats. Många indicier som drar åt samma håll kan fälla en anklagad brottsling.
Men människors hjärnor är inte lika. Somliga är födda med en kraftfull hjärnstam som skapar kaos om den inte balanseras av en lika väl utvecklad hjärnbark; vilken är den senare delen i människans skapelse. I en balanserad hjärna kan de två stå upp mot varandra och skapa harmoni. skulle någon rå över den andra, precis som om Kamrern skulle styra Moffa, då bleve allt kallt och trisst, men tvärt om blir det livat och glatt. Det går ju inte att leva livet i ett ständigt glädjerus, och därför ska man vara glad att båda polerna (polarna) finns.
Det är gott och väl att positivismen finns, men ibland måste man göra antaganden som inte går att bevisa; och detta för att man skall komma in på ett nytt spår. Det gäller i allra högsta grad i kulturen när stora språng i utvecklingen håller på att ske; t.ex. när datakraften kom och ersatte mänsklig tankekraft. Allt är nu genomsyrat av det digitala systemet med ettor och nollor, och ettor och nollor är att betrakta som ström och inte ström, ungefär som när jag drar i tråden ut och in på knappsnurran.
Och vad är det som sker? Jo, en linjär rörelse omvandlas till en cirkulär. Och har du sett någon bild av en nebulosa som roterar, man brukar visa en stråle upp från centrum vinkelrätt från skivans bas. Dessutom är skivan kluven i två delar så att det blir ett mellanrum mellan dem.
Så är det med vintergatan sedd från sidan. Alltså en cirkulär kraft som byter riktning ca 90 grader, men sen då?
Jag kan tänka mig att motorn i det hela, som driver strömmen av energi rakt upp,
möter sin motståndare runt omkring, och att alla dessa himlakroppar tillsammans böjer strålarna tillbaka mot kroppen igen, och då som en virvelström in mot centrum, o.s.v..
En rörelse som möter motstånd, böjer av åt det ena eller det andra hållet.
Allt detta under förutsättning att det finns en kraft mellan alla kroppar som inte syns, men som verkar på samma sätt som gravitationen, fast tvärt om. En far och en son följer ofta samma mönster då de är ungefär lika starka. Det blir en distans mellan dem, och så är det mellan nationer och religioner.
Det är Ingvars elektromagnetiska strålar som gör jobbet. Men varför är hastigheten konstant i dessa strålar?
Om jag står på torget och plötsligt kommer på att jag måste med ett tåg till Gnesta och möta FrökenPinYin där och sedan dra vidare till Elektron där man bjuder på konsert, då har jag bråttom minsann. Det gäller att sno sig på. Jag tar det långa benet framför det andra, och börjar småspringa, att rusa är det ingen mening med då trottoaren är full av folk. Men ont om tid som jag har börjar jag ändå springa, och då inträffar något märkligt. Plötsligt stöter jag på den ena efter den andra, som makligt går i motsatt riktning till och med. Jag märker dock att jag lättare tar mig fram om jag viker av åt sidan hela tiden, än åt höger än åt vänster, och på det sättet blir det mindre träffar, men vägen till stationen blir längre.
Ungefär så ser jag strömmen av elektromagnetiska enheter ta sig fram från källan till målet.
På det viset går det åt ungefär lika mycket energi per tidsenhet hur jag än gör. När något energiknippe möter motstånd parerar det genom att glida åt sidan. När en stråle lämnar källan ( en stjärna) är den fulltankad av energi och försöker rusa iväg men möter motstånd. Det är då den viker av och drar iväg utåt från medellinjen. Full av kraft ändrar den riktning och drar iväg över medellinjen igen. Så håller den på och samtidigt förlorar den energi och följaktligen stöter den emot mindre motstånd för varje parering. Egentligen är formen på rörelsen en spiral som blir slankare och slankare allt som den rör sig framåt tills den dör ut.
Så ser jag det, och det är därför det verkar naturligt för mig att det finns ett givet förhållande mellan frekvens och våglängd. Den konstanten råkar vara C, vilket är den elektromagnetiska vågrörelsens hastighet. När den tunnar ut och rör sig utefter medellinjen har den samma hastighet som rörelsen i sig rör sig utefter sin egen bana.
Jag har roat mig med att fundera lite över atomens mystik. Det sägs att det finns så många enheter, s.k. kvarkar, och om detta vet jag nada. Men däremot har jag lärt mig i skolan att det finns elektroner som rör sig runt en kärna, och att denna kärna i sin tur innehåller protoner och neutroner. Protoner sägs innehålla en positiv laddning, och neutronen ingen, medan dessa båda väger lika mycket. Elektronerna innehåller en negativ laddning och väger mycket lite.
Det finns alltså lika många laddningar som är negativa som positiva.
De negativa lär vara placerade som i en herarki, med ett fåtal i toppen, och flera i skal längre ut från kärnan.
Jag fick för mig att den här bilden är rysligt lik en bild av ett samhälle, ta Svensson, Svensson t.ex. där man startar morgonen hemmifrån där hela familjen är samlad, och sprids ut till olika platser där man arbetar, och kommer hem och samlas till kvällen och natten.
Det vi ser är ibland det vi vill se. Vi vill se att det finns olika partikalar där inne och där ute. Men tänk om det är så att det är samma enheter som rör på sig; ut och in, ut och in, i evighet.
Tänk dig att de som rör sig ut hinner samla på sig energi (massa) där ute, och tar det med sig in på kvällen. Till slut har man så mycket samlat att man kan göra som i spelet Monopol, man kan byta ut sitt hus till ett hotell, och därmed har vi fått ett grundämne av högre valör.
Så kan man hålla på tills man har samlat på sig allt för mycket så att tjuvar och banditer söker sig till hotellet och tar med sig överskottet. Vi har då uppnått ett antal elementarpartiklar så att det börjar stråla ut energi till omgivningen, och då har vi fått en radioaktiv atom. Det kan ha skett någon gång då vi var nära solen och värmen hög nog att ladda dessa atomer som nu klingar ut sitt gift mot oss.
Rent vansinnigt är det att människor fortsätter att sprifa detta gift som tar tusentals år att nollställa. Den farligaste smittkällan vi kan tänka oss håller på att installeras här och där på jorden, som om det inte vore nog med pest och kolera...
Höj blicken när du inte förstår ...
Atekjé Living Room/
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Det finns mycket i vår tid som vi inte förstår. Då kan det vara bra att höja blicken och kolla in ett område som ligger lite utanför; det finns nämligen inget system som är isolerat enligt en känd matematiker (Gördel). Det finns också ett uttryck som säger att allt är ett och upprepar sig.
Du tillhör en familj, och alla familjer i det här landet tillhör en kommun, som tillhör ett län, som tillhör vår nation. Samtidigt ingår vårt land i den europeiska unionen, som är en del av västerlandet, där även USA är med. Till slut ingår vi i ett nätverk av stater på jordklotet; Tellus, som kretsar runt solen som befinner sig längst ut på vintergatan, en galax bland hur många som helst, som rör sig runt något centrum som vi ännu inte har observerat. Allt detta är Världen, eller Universum, som vi brukar säga.
Ändå tror vi att vi skall finna livets gåta, det mest mystiska som finns i hela världen. Finner vi bara Higginspartikeln är vi nära, säger vetenskapsmännen, och glömmer bort sig själva, sina barn och sin mamma och pappa, och de stackare som inte längre får bo kvar i sina hus därför att de stressat sig sjuka och förlorat hälsa och jobb, samt försäkringskassa.
Vetenskapen är så gott som oantastlig. Den som vågar kritisera Einstein är tuff eller dum, men ändå är det så att fler och fler gör just detta. Vad har man funnit i allt som strider mot hans utsagor, finns det något att ta på. Hur kommer det sig att man kan påstå att Einstein hade fel när det gäller C ( ljusets hastighet i vakuum)?
Jo, genom att skicka neutrinos, partiklar som man inte kan fånga in i jordens atmossvär, nästan, i en bana som är en spiral, och krocka dem med en annan sådan (jag är inte expert på det här) så har man kunnat konstaterat att hastigheten är större än C; ca 300 000 km/sek. Och så jublar hela forskarlaget. Vad har man uppnått egentligen. Man krossar partiklar och läser av resultatet precis som zigenerskor gör i kaffesump. Navelskåderi anser jag som har mätt långa sträckor, uppemot en mil, med laserljus och sett att man måste kalibrera instrumentet och justera resultatet med avseende av lufttryck och temperatur. Hur fel kan man inte mäta längden av en så komplicerad spiral som i Zern. Jag tror inte på fyikerna, jag tror att de lurar varandra; och jag tror att de lurar oss skattebetalare. Vad de vill är att få mera bidrag så att de kan fortsätta med nästa okända partikel, nu när Higginspartikeln inte blivit funnen. Och förresten, vad hade hänt om de hade hittat den?
Nu ska ni för höra om ett lika fantastiskt experiment som inte just kostar ett öre, bara tid.
Om vi fortsätter med knappsnurrans princip och vänder snurran 90 grader så att händerna kommer att befinna sig ovanför och under. Vi fortsätter att röra händerna ut och därefter in,
då har vi fått ett planetsystem (låter som farbror Frej: - Nu ska vi se vad vi med en snurra kan göra...). Vi kan anta att avståndet mellan fästpunkterna är solen, och periferin av snurran är jorden (de andra planeterna). Då kommer jorden att snurra runt solen som själv roterar. Där har vi ett system, men som man säger, ingen man är en ö, och det betyder att det alltid finns något utanför som påverkar det som är innanför.
I detta fall påverkas jorden av solen innifrån och av alla andra solar utanför.
Nu ska vi stanna upp ett tag och ta in Ingvars upptäckt i det hela. Han gjorde en mycket intressant upptäckt nämligen när det gäller Plankts graf över energin från en svartkropp; alltså värmestrålningen från en uppvärmd massa. Det var när Plankt gjorde sitt försök som han kom på att energin är uppdelad i kvanta. Plankt ritade en kurva över olika våglängder och fick ett mönster som ingen har förstått, och inte Plankt heller, om jag förstått det hela rätt. Men Ingvar räknade om våglängder till frekvenser enligt Einsteins vedertagna formel där förhållandet mellan våglängder och frekvenser är konstant, och just C.
Då hände något med kurvan, den blev förståelig, den blev harmonisk och går att räkna med.
Det som uppenbarade sig var en dämpad rörelse som utgår från en källa med hög frekvens och korta vågor, för att succesivt övergå till långa vågor och låg frekvens, samtidigt som rörelsen verkar accelerera på slutet.
Så förklarade Ingvar för mig, och så har han presenterat sin teori på sin hemsida som går att nå om man söker på Google på Ingvar Åstrand.
Ljuset från en stjärna skulle alltså genomlöpa den här kurvan.
Jag frågade då varför? Men det ville han inte svara på, han hade nog att få ut sin teori, vilken blev verifierad genom en annan upptäckt som jag inte kommer ihåg, handlade visst om hubbelkonstanten.
Så fortsätter vi med mitt planetsystem, vilket är placerat i en bana runt solen som man säger är i stånd att dra till sig jorden. Men jag tror att allting är tvärt om, en djärv gissning, men vänta skall ni få se:
Vi låter solen trycka jorden ut mot ett fält/nät av strålar som kommer från alla andra solar som ligger inom en diffus radie. Det är alltså samspelet mellan den näraliggande källan och de andra solarna som åstadkommer jordens rörelse i etern.
Men etern finns ju inte säger man. De mätningar som gjorts visar på detta.
May be, men jag tror att det var den frågan Ingvar inte ville ta upp. Jag tror att den samfällda kraften från samtliga himlakroppar är just det som "inte finns"... etern, och etern bromsar rörelser i etern; gravitationen alltså!!!
Inom radiotekniken talar man dock om en eter, och förr, för mycket länge sedan räknade man med en eter. Men sedan Wiengruppen slog fast att man bara fick räkna med det som kan mätas och vägas, har det inte funnit snågon eter; positivismen.
Det som gör att Ingvars solstråle ändrar form allt som den rider fram och tappar energi på vägen, det är etern, alltså andra strålar från andra himlakroppar. Detsamma är det med vågorna i havet.
Vad var det som hindrade Ingvar, andra människor som Ingvar.
Vi fortsätter:
För att få en borr genom ett hårt material är den spiralformad, och så är det med himlakropparna också, de rör sig i spiral då de möter motstånd från andra himlakropper.
Jorden rör sig i universum som drabant till solen som också spinner. Allt i universum svajar, och när jorden rör sig runt solen kommer den att röra sig närmare och närmare, just som impulsen i knappsnurrans massa förflyttar sig utåt och inåt. Till slut förmåt inte solarna där ute pressa jorden närmare vår sol och då vänder rörelsen utåt igen tills solen inte orkar längre. Och så håller det på; i evighet, amen!
Där har vi det tillstånd nära solen som vi går emot just nu. Isarna vid polerna smälter och haven höjs och land där miljarder människor bor kommer att dränkas.
Det andra tillståndet ger oss istider, då landet läggs under kilometer tjock ismassa, som här i norden, då trycks landmassan ner, ja kanske flera hundra meter.
Kring Medelhavet och Kina, samt Afrika och Mellanamerika, har man klarat sig, och därför finns urgamla kulturer där.
Spanar vi in i jordklotet under en vändning kan vi se att magman i jordens innandöme också rör sig, vrider sig. När klotet bromsas in av etern kommer skalet att bromsas medan det inre fortfarande kan röra sig. Och genom den återstående enerig där inne kan kulan kränga sig upp på ett nytt spår, en ny bana och fortssätta runt solen men nu på väg in igen. Rörelsen skulle kunna tänkas vara lik den som vi har i den logaritmiska spiralen, som vi kommer till så småningom...men också som klyftorna i en apelsin, kanske också som Merkurius rörelsemönster runt solen. Det är just så man klarar sig undan en depression...
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
Det finns mycket i vår tid som vi inte förstår. Då kan det vara bra att höja blicken och kolla in ett område som ligger lite utanför; det finns nämligen inget system som är isolerat enligt en känd matematiker (Gördel). Det finns också ett uttryck som säger att allt är ett och upprepar sig.
Du tillhör en familj, och alla familjer i det här landet tillhör en kommun, som tillhör ett län, som tillhör vår nation. Samtidigt ingår vårt land i den europeiska unionen, som är en del av västerlandet, där även USA är med. Till slut ingår vi i ett nätverk av stater på jordklotet; Tellus, som kretsar runt solen som befinner sig längst ut på vintergatan, en galax bland hur många som helst, som rör sig runt något centrum som vi ännu inte har observerat. Allt detta är Världen, eller Universum, som vi brukar säga.
Ändå tror vi att vi skall finna livets gåta, det mest mystiska som finns i hela världen. Finner vi bara Higginspartikeln är vi nära, säger vetenskapsmännen, och glömmer bort sig själva, sina barn och sin mamma och pappa, och de stackare som inte längre får bo kvar i sina hus därför att de stressat sig sjuka och förlorat hälsa och jobb, samt försäkringskassa.
Vetenskapen är så gott som oantastlig. Den som vågar kritisera Einstein är tuff eller dum, men ändå är det så att fler och fler gör just detta. Vad har man funnit i allt som strider mot hans utsagor, finns det något att ta på. Hur kommer det sig att man kan påstå att Einstein hade fel när det gäller C ( ljusets hastighet i vakuum)?
Jo, genom att skicka neutrinos, partiklar som man inte kan fånga in i jordens atmossvär, nästan, i en bana som är en spiral, och krocka dem med en annan sådan (jag är inte expert på det här) så har man kunnat konstaterat att hastigheten är större än C; ca 300 000 km/sek. Och så jublar hela forskarlaget. Vad har man uppnått egentligen. Man krossar partiklar och läser av resultatet precis som zigenerskor gör i kaffesump. Navelskåderi anser jag som har mätt långa sträckor, uppemot en mil, med laserljus och sett att man måste kalibrera instrumentet och justera resultatet med avseende av lufttryck och temperatur. Hur fel kan man inte mäta längden av en så komplicerad spiral som i Zern. Jag tror inte på fyikerna, jag tror att de lurar varandra; och jag tror att de lurar oss skattebetalare. Vad de vill är att få mera bidrag så att de kan fortsätta med nästa okända partikel, nu när Higginspartikeln inte blivit funnen. Och förresten, vad hade hänt om de hade hittat den?
Nu ska ni för höra om ett lika fantastiskt experiment som inte just kostar ett öre, bara tid.
Om vi fortsätter med knappsnurrans princip och vänder snurran 90 grader så att händerna kommer att befinna sig ovanför och under. Vi fortsätter att röra händerna ut och därefter in,
då har vi fått ett planetsystem (låter som farbror Frej: - Nu ska vi se vad vi med en snurra kan göra...). Vi kan anta att avståndet mellan fästpunkterna är solen, och periferin av snurran är jorden (de andra planeterna). Då kommer jorden att snurra runt solen som själv roterar. Där har vi ett system, men som man säger, ingen man är en ö, och det betyder att det alltid finns något utanför som påverkar det som är innanför.
I detta fall påverkas jorden av solen innifrån och av alla andra solar utanför.
Nu ska vi stanna upp ett tag och ta in Ingvars upptäckt i det hela. Han gjorde en mycket intressant upptäckt nämligen när det gäller Plankts graf över energin från en svartkropp; alltså värmestrålningen från en uppvärmd massa. Det var när Plankt gjorde sitt försök som han kom på att energin är uppdelad i kvanta. Plankt ritade en kurva över olika våglängder och fick ett mönster som ingen har förstått, och inte Plankt heller, om jag förstått det hela rätt. Men Ingvar räknade om våglängder till frekvenser enligt Einsteins vedertagna formel där förhållandet mellan våglängder och frekvenser är konstant, och just C.
Då hände något med kurvan, den blev förståelig, den blev harmonisk och går att räkna med.
Det som uppenbarade sig var en dämpad rörelse som utgår från en källa med hög frekvens och korta vågor, för att succesivt övergå till långa vågor och låg frekvens, samtidigt som rörelsen verkar accelerera på slutet.
Så förklarade Ingvar för mig, och så har han presenterat sin teori på sin hemsida som går att nå om man söker på Google på Ingvar Åstrand.
Ljuset från en stjärna skulle alltså genomlöpa den här kurvan.
Jag frågade då varför? Men det ville han inte svara på, han hade nog att få ut sin teori, vilken blev verifierad genom en annan upptäckt som jag inte kommer ihåg, handlade visst om hubbelkonstanten.
Så fortsätter vi med mitt planetsystem, vilket är placerat i en bana runt solen som man säger är i stånd att dra till sig jorden. Men jag tror att allting är tvärt om, en djärv gissning, men vänta skall ni få se:
Vi låter solen trycka jorden ut mot ett fält/nät av strålar som kommer från alla andra solar som ligger inom en diffus radie. Det är alltså samspelet mellan den näraliggande källan och de andra solarna som åstadkommer jordens rörelse i etern.
Men etern finns ju inte säger man. De mätningar som gjorts visar på detta.
May be, men jag tror att det var den frågan Ingvar inte ville ta upp. Jag tror att den samfällda kraften från samtliga himlakroppar är just det som "inte finns"... etern, och etern bromsar rörelser i etern; gravitationen alltså!!!
Inom radiotekniken talar man dock om en eter, och förr, för mycket länge sedan räknade man med en eter. Men sedan Wiengruppen slog fast att man bara fick räkna med det som kan mätas och vägas, har det inte funnit snågon eter; positivismen.
Det som gör att Ingvars solstråle ändrar form allt som den rider fram och tappar energi på vägen, det är etern, alltså andra strålar från andra himlakroppar. Detsamma är det med vågorna i havet.
Vad var det som hindrade Ingvar, andra människor som Ingvar.
Vi fortsätter:
För att få en borr genom ett hårt material är den spiralformad, och så är det med himlakropparna också, de rör sig i spiral då de möter motstånd från andra himlakropper.
Jorden rör sig i universum som drabant till solen som också spinner. Allt i universum svajar, och när jorden rör sig runt solen kommer den att röra sig närmare och närmare, just som impulsen i knappsnurrans massa förflyttar sig utåt och inåt. Till slut förmåt inte solarna där ute pressa jorden närmare vår sol och då vänder rörelsen utåt igen tills solen inte orkar längre. Och så håller det på; i evighet, amen!
Där har vi det tillstånd nära solen som vi går emot just nu. Isarna vid polerna smälter och haven höjs och land där miljarder människor bor kommer att dränkas.
Det andra tillståndet ger oss istider, då landet läggs under kilometer tjock ismassa, som här i norden, då trycks landmassan ner, ja kanske flera hundra meter.
Kring Medelhavet och Kina, samt Afrika och Mellanamerika, har man klarat sig, och därför finns urgamla kulturer där.
Spanar vi in i jordklotet under en vändning kan vi se att magman i jordens innandöme också rör sig, vrider sig. När klotet bromsas in av etern kommer skalet att bromsas medan det inre fortfarande kan röra sig. Och genom den återstående enerig där inne kan kulan kränga sig upp på ett nytt spår, en ny bana och fortssätta runt solen men nu på väg in igen. Rörelsen skulle kunna tänkas vara lik den som vi har i den logaritmiska spiralen, som vi kommer till så småningom...men också som klyftorna i en apelsin, kanske också som Merkurius rörelsemönster runt solen. Det är just så man klarar sig undan en depression...
måndag 21 november 2011
Det kom en man från Gnesta...
Ateljé Living Room /
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
En dag i slutet på 70-talet kom han till Brunnsäng med en häst. Han hade då fyllt 36 år, och redan hunnit prova på en hel del i livet. Mannen ifråga var nämligen jag själv, uppvuxen på Gulagårn i Södertälje och utflyttad till Vårdinge, längst bort i skogen som månskensbonde. Återkommen igen ifrån allt folk som odlar jorden, och införlivad med stadens hetsiga trafik. Nu skrivande ner det yttersta och innersta som jag kan tänka på, vi får väl se vad det kan bli:
En sak hade jag gemensamt med Ingvar på Lilla ritorp, det var en kritisk syn på den gängse fysiken.
Inte så att densamma var en nidbild av vårt universum, utan snarare att de som försvarar denna bild inte är intresserde av några nyheter från amatörer. Amatören är den som garanterat älskar det han sysslar med!
Vi hade gemensmma erfarenheter vi två att luta oss tillbaka mot. Ingvar gjorde otaliga försök att förklara sin teori, men blev inte sedd som en person som hade något vettigt att komma med; och, kanske det var så, men professorerna borde inte vara så styva i korken, det har alltid varit så i historien att nya rön blivit så gott som omöjliga att lansera.
För min del handlar det mera om en syn på vår gemensamma ekonomi; hur folk i allmänhet skall brukas för att det skall uppstå ett välstånd. Jag tror att man kan sammanfoga våra bilder av vardagen och finna en ny världsbild.
- Inte illa va? men varför inte, vi är inga dussinmänniskor någon av oss, Ingvar och jag, tyvärr är han död nu; men varför skulle det inte kunna bli en fingertutt?
Hur som helst, våra utsagor kan väcka någon som kan få andra att börja tänka i våra banor.
En dag var jag på väg till stugan i Mölnbo, men hann bara till motet i Molstaberg där vägen delar sig.
Kamrern inne i min skalle ansåg att jag skulle styra höger vid infarten till motorvägen, men Moffa körde rakt fram och sedan vänster och ner på motorvägen med destination Stockholm.
Såna här kontroverser händer lite då och då, men den här gången var det något alldeles särskilt; Moffa ville ta hjälp av Fridolin och be om en audiens hos självaste hövdingen för Kungliga Tekniska Högskolan: Anders Flodström; rektor.
Väl där uppe vid skolan hittade jag en parkeringsplats som varit tillgänglig för mig många gånger då jag varit med Ingvar till högskolan och träffat en del andra amatörer med olika idéer i tekniska frågor.
Den här dagen var "min" plats också ledig och det var bara att knalla ner till skolans expedition.
Vid disken satt en vänligt sinnad dam som frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt; och det kunde hon.
- Jag skulle vilja prata med rektorn, sa jag ödmjukt.
-Jaha, sa hon, men tyvärr är han upptagen hela dagen idag.
Jag hade varit på en uppfinnardag på skolan en gång, också med Ingvar, och då hade rektorn medverkat där, och jag tyckte jag "kände" honom nu (klart hybris).
- Ja egentligen är det väl inte honom jag ska prata med när det gäller mitt ärende, det är en lärare i matematik jag skulle behöva prata med.
- Ok, sa damen, då tar vi och ringer upp Lars Svensson, han är bra. Ett ögonblick!
- Hallå, hallå, sa Lars, vem talar jag med.
- Jerry Linder, sa jag, jag skulle vilja presentera några idéer som jag bär i mitt huvud, har du tid!
- Inte idag, sa Lars, men kom igen på tisdag i nästa vecka klockan 10, matematiska avdelningen.
- Fint, sa jag, då kommer jag då, hej, hej!
Sedan tackade jag damen i luckan och gick sakta upp mot bilen och strax bredvid stod en grupp studenter och samtalade. Jag ursäktade mig och frågade vart jag skulle gå för att komma till matematiska ( ja det heter inte avdelningen, men jag kommer inte på det riktiga ordet. Hade jag kommit in på lantmäterilinjen en gång då jag sökte, hade jag säkert vetat, men jag blev med barn i stället utan bostad och jobb, så det blev aldrig någon Högskola för mig. Ok, fakultet var ordet!
Grabbarna som stod där mellan bilen och byggnaden blev mycket intresserade när jag berättade vad jag hade att komma med, och en kort stund var jag i sjunde himlen, annars var det minsann ingen som ville lyssna på mig om dessa sofistikerade upptäckter jag gjort.
Snart måste de gå in till sina lektioner och jag gick vidare utefter husväggen tills jag kom till den port som grabbarna hade anvisat. Jag gick in i trappuppgången och mitt för näsan på mig satt en tavla med namn och bild på lärarna som undervisade där: Lars Svensson 1 tr.
Nu visste jag det så det behövde nödvändigtvis inte bli alltför nervöst att hitta rätt nästa tisdag.
Nu blev jag lite nyfiken på själva läroanstalten, gick därför sakta upp och sedan ner för en trappa och blev stående i solen och blickade ner över grupper av studenter som samtalade med varandra på rasten.
Plötsligt blev jag varse en person som satt på en soffa alldeles invid mig, och när jag tittade närmare kände jag igen honom från porträttet i trappuppgången; Lars svensson; mattelärare.
- Lars Svensson I presume, sa jag.
- Stämmer bra, sa han, det var dig jag pratade med för en stund sedan, eller hur?
- Stämmer det också, sa jag, får jag slå mig ner?
- Varså god, sa han, och så samtalade vi en liten stund innan han måste gå i till sin lektion. Vi ses på tisdag då, sa han och försvann.
Ensam stod jag där och funderade över Ingvars alla påståenden att det var så svårt att nå professorerna med det stoff han ville bjuda på; olika falla livet lotter, men var det sant det här?
Kamrern muttrade lite där inne i skallen, men Fridolin, ja du vet, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Moffa bara njöt av stundens sötma, och solen sken så underbart varmt och skönt. Fridolin hade gjort ett bra jobb, inte sant...
Knappt en vecka gick och min parkeringsplats var fortfarande ledig och jag gick direkt upp till Lars som hälsade mig välkommen.
Du har en timme på dig, sa han, sedan måste jag gå till ett möte. Han hade en halvstor tavla där jag kunde klottra ner det jag hade i huvudet, och jag pratade och skrev tills tavlan var smock full, och när timmen gått hade jag en fråga kvar:
- Vad betyder e upphöjt till lilla i gånger pi = -1.
- Intressant fråga, sa han, och började bryta ner begreppet i termer så att det blev ännu mera obegripligt, men helt matematiskt riktigt, antar jag; så måste vi lämna rummet och skiljas åt.
Väl hemma skickade jag ett dokument till hans e-mailadress, och har inte hört något ifrån honom, men va faen, vem kan begära att han skall kunna tolka mina filosofiska utsagor som jag knappt begriper själv. Varför har vår herre programerat min hjärna på detta vis, så att jag skall lägga näsan i blöt i sådant som jag inte har formell kompetens att lägga fram för allmänheten.
Nu kommer jag att sammanställa våra antaganden, var teori för sig, och sedan foga samman dem till en bild som kanske kan användas för skapande av en bättre värld...
Knappsnurrans princip:
Det kom över mig en natt, jag kunde sedan inte släppa tanken. Moffa som är den av mina vänner i skallen pekade på en knapp som bestod av ull, och som var fäst vid tunna trådar som också var spunna av ull; allt var av ull alltså. Trådarna var fästade så att det blev ett avstånd mellan dem, precis som den knappsnurra min mor gjorde i ordning åt mig då jag var liten.
Snurrar man snurran runt så att trådarna blir tvinnade blir de uppladdade med en kraft som får snurran att rotera när trådarna sedan snurrar tillbaka, och... av rotationen snurrar upp sig igen, men åt andra hållet. Allt jag behöver göra, sa MoffaFridolin, är att vara känslig och hålla rytmen då jag drar i trådarna utåt och släpper efter i rätt öbonblick.
Så kan man hålla på tills trådarna brister. Men är man lite klantig stannar snurran med en gång.
Ser du, sa MoffaFridolin, ser du hur ullen skicktar sig när snurran vänder. Den delen som befinner sig längst in vänder först där trådarna är fästade, och ullen längst ut snurrar fortfarande som om ingenting har hänt.
- Än sen då, sa Kamrern, så har det alltid varit!
-Ok, sa MoffaFridolin, kan väl hända, men det är ingen som sagt något åt mig, och jag undrar om det är någon över huvud taget som tänkt på en så trivial sak. Säg det åt någon så får du se att han genast har ett annat samtalsämne på gång. Nu har du ju tur att vi sitter i samma skalle, annars skulle du aldrig ha slösat tid på att lyssna på mig.
- Kan väl hända, sa Kamrern, men det finns så många tokstollar i denna världen, vad är det som säger att du inte är en av dem. Hur många är det inte som kommit till patentverket och förklarat att de uppfunnit en evighetsmaskin.
- Vi kommer inte längre i den här diskusionen, låt oss ta tag i något vettigt i stället, något som vi kan enas om. Ska vi laga mat?
Så går diskusionens vågor höga hela tiden, utom några timmar under natten, i bästa fall. Ibland är det också förbannat svårt att somna, och snart är det dags att gå upp och pinka...
MilkRiverUniversity.se
http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539
En dag i slutet på 70-talet kom han till Brunnsäng med en häst. Han hade då fyllt 36 år, och redan hunnit prova på en hel del i livet. Mannen ifråga var nämligen jag själv, uppvuxen på Gulagårn i Södertälje och utflyttad till Vårdinge, längst bort i skogen som månskensbonde. Återkommen igen ifrån allt folk som odlar jorden, och införlivad med stadens hetsiga trafik. Nu skrivande ner det yttersta och innersta som jag kan tänka på, vi får väl se vad det kan bli:
En sak hade jag gemensamt med Ingvar på Lilla ritorp, det var en kritisk syn på den gängse fysiken.
Inte så att densamma var en nidbild av vårt universum, utan snarare att de som försvarar denna bild inte är intresserde av några nyheter från amatörer. Amatören är den som garanterat älskar det han sysslar med!
Vi hade gemensmma erfarenheter vi två att luta oss tillbaka mot. Ingvar gjorde otaliga försök att förklara sin teori, men blev inte sedd som en person som hade något vettigt att komma med; och, kanske det var så, men professorerna borde inte vara så styva i korken, det har alltid varit så i historien att nya rön blivit så gott som omöjliga att lansera.
För min del handlar det mera om en syn på vår gemensamma ekonomi; hur folk i allmänhet skall brukas för att det skall uppstå ett välstånd. Jag tror att man kan sammanfoga våra bilder av vardagen och finna en ny världsbild.
- Inte illa va? men varför inte, vi är inga dussinmänniskor någon av oss, Ingvar och jag, tyvärr är han död nu; men varför skulle det inte kunna bli en fingertutt?
Hur som helst, våra utsagor kan väcka någon som kan få andra att börja tänka i våra banor.
En dag var jag på väg till stugan i Mölnbo, men hann bara till motet i Molstaberg där vägen delar sig.
Kamrern inne i min skalle ansåg att jag skulle styra höger vid infarten till motorvägen, men Moffa körde rakt fram och sedan vänster och ner på motorvägen med destination Stockholm.
Såna här kontroverser händer lite då och då, men den här gången var det något alldeles särskilt; Moffa ville ta hjälp av Fridolin och be om en audiens hos självaste hövdingen för Kungliga Tekniska Högskolan: Anders Flodström; rektor.
Väl där uppe vid skolan hittade jag en parkeringsplats som varit tillgänglig för mig många gånger då jag varit med Ingvar till högskolan och träffat en del andra amatörer med olika idéer i tekniska frågor.
Den här dagen var "min" plats också ledig och det var bara att knalla ner till skolans expedition.
Vid disken satt en vänligt sinnad dam som frågade om hon kunde hjälpa till på något sätt; och det kunde hon.
- Jag skulle vilja prata med rektorn, sa jag ödmjukt.
-Jaha, sa hon, men tyvärr är han upptagen hela dagen idag.
Jag hade varit på en uppfinnardag på skolan en gång, också med Ingvar, och då hade rektorn medverkat där, och jag tyckte jag "kände" honom nu (klart hybris).
- Ja egentligen är det väl inte honom jag ska prata med när det gäller mitt ärende, det är en lärare i matematik jag skulle behöva prata med.
- Ok, sa damen, då tar vi och ringer upp Lars Svensson, han är bra. Ett ögonblick!
- Hallå, hallå, sa Lars, vem talar jag med.
- Jerry Linder, sa jag, jag skulle vilja presentera några idéer som jag bär i mitt huvud, har du tid!
- Inte idag, sa Lars, men kom igen på tisdag i nästa vecka klockan 10, matematiska avdelningen.
- Fint, sa jag, då kommer jag då, hej, hej!
Sedan tackade jag damen i luckan och gick sakta upp mot bilen och strax bredvid stod en grupp studenter och samtalade. Jag ursäktade mig och frågade vart jag skulle gå för att komma till matematiska ( ja det heter inte avdelningen, men jag kommer inte på det riktiga ordet. Hade jag kommit in på lantmäterilinjen en gång då jag sökte, hade jag säkert vetat, men jag blev med barn i stället utan bostad och jobb, så det blev aldrig någon Högskola för mig. Ok, fakultet var ordet!
Grabbarna som stod där mellan bilen och byggnaden blev mycket intresserade när jag berättade vad jag hade att komma med, och en kort stund var jag i sjunde himlen, annars var det minsann ingen som ville lyssna på mig om dessa sofistikerade upptäckter jag gjort.
Snart måste de gå in till sina lektioner och jag gick vidare utefter husväggen tills jag kom till den port som grabbarna hade anvisat. Jag gick in i trappuppgången och mitt för näsan på mig satt en tavla med namn och bild på lärarna som undervisade där: Lars Svensson 1 tr.
Nu visste jag det så det behövde nödvändigtvis inte bli alltför nervöst att hitta rätt nästa tisdag.
Nu blev jag lite nyfiken på själva läroanstalten, gick därför sakta upp och sedan ner för en trappa och blev stående i solen och blickade ner över grupper av studenter som samtalade med varandra på rasten.
Plötsligt blev jag varse en person som satt på en soffa alldeles invid mig, och när jag tittade närmare kände jag igen honom från porträttet i trappuppgången; Lars svensson; mattelärare.
- Lars Svensson I presume, sa jag.
- Stämmer bra, sa han, det var dig jag pratade med för en stund sedan, eller hur?
- Stämmer det också, sa jag, får jag slå mig ner?
- Varså god, sa han, och så samtalade vi en liten stund innan han måste gå i till sin lektion. Vi ses på tisdag då, sa han och försvann.
Ensam stod jag där och funderade över Ingvars alla påståenden att det var så svårt att nå professorerna med det stoff han ville bjuda på; olika falla livet lotter, men var det sant det här?
Kamrern muttrade lite där inne i skallen, men Fridolin, ja du vet, han som är fin och kan prata med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Moffa bara njöt av stundens sötma, och solen sken så underbart varmt och skönt. Fridolin hade gjort ett bra jobb, inte sant...
Knappt en vecka gick och min parkeringsplats var fortfarande ledig och jag gick direkt upp till Lars som hälsade mig välkommen.
Du har en timme på dig, sa han, sedan måste jag gå till ett möte. Han hade en halvstor tavla där jag kunde klottra ner det jag hade i huvudet, och jag pratade och skrev tills tavlan var smock full, och när timmen gått hade jag en fråga kvar:
- Vad betyder e upphöjt till lilla i gånger pi = -1.
- Intressant fråga, sa han, och började bryta ner begreppet i termer så att det blev ännu mera obegripligt, men helt matematiskt riktigt, antar jag; så måste vi lämna rummet och skiljas åt.
Väl hemma skickade jag ett dokument till hans e-mailadress, och har inte hört något ifrån honom, men va faen, vem kan begära att han skall kunna tolka mina filosofiska utsagor som jag knappt begriper själv. Varför har vår herre programerat min hjärna på detta vis, så att jag skall lägga näsan i blöt i sådant som jag inte har formell kompetens att lägga fram för allmänheten.
Nu kommer jag att sammanställa våra antaganden, var teori för sig, och sedan foga samman dem till en bild som kanske kan användas för skapande av en bättre värld...
Knappsnurrans princip:
Det kom över mig en natt, jag kunde sedan inte släppa tanken. Moffa som är den av mina vänner i skallen pekade på en knapp som bestod av ull, och som var fäst vid tunna trådar som också var spunna av ull; allt var av ull alltså. Trådarna var fästade så att det blev ett avstånd mellan dem, precis som den knappsnurra min mor gjorde i ordning åt mig då jag var liten.
Snurrar man snurran runt så att trådarna blir tvinnade blir de uppladdade med en kraft som får snurran att rotera när trådarna sedan snurrar tillbaka, och... av rotationen snurrar upp sig igen, men åt andra hållet. Allt jag behöver göra, sa MoffaFridolin, är att vara känslig och hålla rytmen då jag drar i trådarna utåt och släpper efter i rätt öbonblick.
Så kan man hålla på tills trådarna brister. Men är man lite klantig stannar snurran med en gång.
Ser du, sa MoffaFridolin, ser du hur ullen skicktar sig när snurran vänder. Den delen som befinner sig längst in vänder först där trådarna är fästade, och ullen längst ut snurrar fortfarande som om ingenting har hänt.
- Än sen då, sa Kamrern, så har det alltid varit!
-Ok, sa MoffaFridolin, kan väl hända, men det är ingen som sagt något åt mig, och jag undrar om det är någon över huvud taget som tänkt på en så trivial sak. Säg det åt någon så får du se att han genast har ett annat samtalsämne på gång. Nu har du ju tur att vi sitter i samma skalle, annars skulle du aldrig ha slösat tid på att lyssna på mig.
- Kan väl hända, sa Kamrern, men det finns så många tokstollar i denna världen, vad är det som säger att du inte är en av dem. Hur många är det inte som kommit till patentverket och förklarat att de uppfunnit en evighetsmaskin.
- Vi kommer inte längre i den här diskusionen, låt oss ta tag i något vettigt i stället, något som vi kan enas om. Ska vi laga mat?
Så går diskusionens vågor höga hela tiden, utom några timmar under natten, i bästa fall. Ibland är det också förbannat svårt att somna, och snart är det dags att gå upp och pinka...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)