Höj blicken när du inte förstår ...

Atekjé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539 


Det finns mycket i vår tid som vi inte förstår. Då kan det vara bra att höja blicken och kolla in ett område som ligger lite utanför; det finns nämligen inget system som är isolerat enligt en känd matematiker (Gördel). Det finns också ett uttryck som säger att allt är ett och upprepar sig.

Du tillhör en familj, och alla familjer i det här landet tillhör en kommun, som tillhör ett län, som tillhör vår nation. Samtidigt ingår vårt land i den europeiska unionen, som är en del av västerlandet, där även USA är med. Till slut ingår vi i ett nätverk av stater på jordklotet; Tellus, som kretsar runt solen som befinner sig längst ut på vintergatan, en galax bland hur många som helst, som rör sig runt något centrum som vi ännu inte har observerat. Allt detta är Världen, eller Universum, som vi brukar säga.

Ändå tror vi att vi skall finna livets gåta, det mest mystiska som finns i hela världen. Finner vi bara Higginspartikeln är vi nära, säger vetenskapsmännen, och glömmer bort sig själva, sina barn och sin mamma och pappa, och de stackare som inte längre får bo kvar i sina hus därför att de stressat sig sjuka och förlorat hälsa och jobb, samt försäkringskassa.

Vetenskapen är så gott som oantastlig. Den som vågar kritisera Einstein är tuff eller dum, men ändå är det så att fler och fler gör just detta. Vad har man funnit i allt som strider mot hans utsagor, finns det något att ta på. Hur kommer det sig att man kan påstå att Einstein hade fel när det gäller C ( ljusets hastighet i vakuum)?

Jo, genom att skicka neutrinos, partiklar som man inte kan fånga in i jordens atmossvär, nästan, i en bana som är en spiral, och krocka dem med en annan sådan (jag är inte expert på det här) så har man kunnat konstaterat att hastigheten är större än C; ca 300 000 km/sek. Och så jublar hela forskarlaget. Vad har man uppnått egentligen. Man krossar partiklar och läser av resultatet precis som zigenerskor gör i kaffesump. Navelskåderi anser jag som har mätt långa sträckor, uppemot en mil, med laserljus och sett att man måste kalibrera instrumentet och justera resultatet med avseende av lufttryck och temperatur. Hur fel kan man inte mäta längden av en så komplicerad spiral som i Zern. Jag tror inte på fyikerna, jag tror att de lurar varandra; och jag tror att de lurar oss skattebetalare. Vad de vill är att få mera bidrag så att de kan fortsätta med nästa okända partikel, nu när Higginspartikeln inte blivit funnen. Och förresten, vad hade hänt om de hade hittat den?

Nu ska ni för höra om ett lika fantastiskt experiment som inte just kostar ett öre, bara tid.

Om vi fortsätter med knappsnurrans princip och vänder snurran 90 grader så att händerna kommer att befinna sig ovanför och under. Vi fortsätter att röra händerna ut och därefter in,
då har vi fått ett planetsystem (låter som farbror Frej: - Nu ska vi se vad vi med en snurra kan göra...). Vi kan anta att avståndet mellan fästpunkterna är solen, och periferin av snurran är jorden (de andra planeterna). Då kommer jorden att snurra runt solen som själv roterar. Där har vi ett system, men som man säger, ingen man är en ö, och det betyder att det alltid finns något utanför som påverkar det som är innanför.

I detta fall påverkas jorden av solen innifrån och av alla andra solar utanför.

Nu ska vi stanna upp ett tag och ta in Ingvars upptäckt i det hela. Han gjorde en mycket intressant upptäckt nämligen när det gäller Plankts graf över energin från en svartkropp; alltså värmestrålningen från en uppvärmd massa. Det var när Plankt gjorde sitt försök som han kom på att energin är uppdelad i kvanta. Plankt ritade en kurva över olika våglängder och fick ett mönster som ingen har förstått, och inte Plankt heller, om jag förstått det hela rätt. Men Ingvar räknade om våglängder till frekvenser enligt Einsteins vedertagna formel där förhållandet mellan våglängder och frekvenser är konstant, och just C.

Då hände något med kurvan, den blev förståelig, den blev harmonisk och går att räkna med.
Det som uppenbarade sig var en dämpad rörelse som utgår från en källa med hög frekvens och korta vågor, för att succesivt övergå till långa vågor och låg frekvens, samtidigt som rörelsen verkar accelerera på slutet.

Så förklarade Ingvar för mig, och så har han presenterat sin teori på sin hemsida som går att nå om man söker på Google på Ingvar Åstrand.

Ljuset från en stjärna skulle alltså genomlöpa den här kurvan.

Jag frågade då varför? Men det ville han inte svara på, han hade nog att få ut sin teori, vilken blev verifierad genom en annan upptäckt som jag inte kommer ihåg, handlade visst om hubbelkonstanten.

Så fortsätter vi med mitt planetsystem, vilket är placerat i en bana runt solen som man säger är i stånd att dra till sig jorden. Men jag tror att allting är tvärt om, en djärv gissning, men vänta skall ni få se:

Vi låter solen trycka jorden ut mot ett fält/nät av strålar som kommer från alla andra solar som ligger inom en diffus radie. Det är alltså samspelet mellan den näraliggande källan och de andra solarna som åstadkommer jordens rörelse i etern.

Men etern finns ju inte säger man. De mätningar som gjorts visar på detta.

May be, men jag tror att det var den frågan Ingvar inte ville ta upp. Jag tror att den samfällda kraften från samtliga himlakroppar är just det som "inte finns"... etern, och etern bromsar rörelser i etern; gravitationen alltså!!!

Inom radiotekniken talar man dock om en eter, och förr, för mycket länge sedan räknade man med en eter. Men sedan Wiengruppen slog fast att man bara fick räkna med det som kan mätas och vägas, har det inte funnit snågon eter; positivismen.

Det som gör att Ingvars solstråle ändrar form allt som den rider fram och tappar energi på vägen, det är etern, alltså andra strålar från andra himlakroppar. Detsamma är det med vågorna i havet.

Vad var det som hindrade Ingvar, andra människor som Ingvar.

Vi fortsätter:

För att få en borr genom ett hårt material är den spiralformad, och så är det med himlakropparna också, de rör sig i spiral då de möter motstånd från andra himlakropper.

Jorden rör sig i universum som drabant till solen som också spinner. Allt i universum svajar, och när jorden rör sig runt solen kommer den att röra sig närmare och närmare, just som impulsen i knappsnurrans massa förflyttar sig utåt och inåt. Till slut förmåt inte solarna där ute pressa jorden närmare vår sol och då vänder rörelsen utåt igen tills solen inte orkar längre. Och så håller det på; i evighet, amen!


Där har vi det tillstånd nära solen som vi går emot just nu. Isarna vid polerna smälter och haven höjs och land där miljarder människor bor kommer att dränkas.


Det andra tillståndet ger oss istider, då landet läggs under kilometer tjock ismassa, som här i norden, då trycks landmassan ner, ja kanske flera hundra meter.


Kring Medelhavet och Kina, samt Afrika och Mellanamerika, har man klarat sig, och därför finns urgamla kulturer där.


Spanar vi in i jordklotet under en vändning kan vi se att magman i jordens innandöme också rör sig, vrider sig. När klotet bromsas in av etern kommer skalet att bromsas medan det inre fortfarande kan röra sig. Och genom den återstående enerig där inne kan kulan kränga sig upp på ett nytt spår, en ny bana och fortssätta runt solen men nu på väg in igen. Rörelsen skulle kunna tänkas vara lik den som vi har i den logaritmiska spiralen, som vi kommer till så småningom...men också som klyftorna i en apelsin, kanske också som Merkurius rörelsemönster runt solen. Det är just så man klarar sig undan en depression...