Men månen då...

Ateljé Living Room/
MilkRiverUniversity.se

http://www.akterkastellet.jerrylinder.se/
Moffas@Spray.se
+ 46 0707 534 539 


Mångubben lyfter berggrunden säger man...

Säger ja, men är det sant? Jag tror inte på det som sägs, jag är en tvärvigg som tror tvärt om.

Jag tror att jorden på något mystiskt sätt lyfter månen upp en bit, precis som man på Tom Titts kan få en lätt boll att lyfta upp från golvet genom att blåsa luft underifrån och få den att sväva fritt.

Månen svävar mellan jorden och alla andra strålande himlakroppar. Det betyder att mångubben skymmer en del av jordskorpan, och då blir det inte balans just där, vilket får skorpan att pressas upp, ja, ca 25 cm här i Stockholmstrakten. Havet lyfts betydligt mer på andra ställen, men det är skuggan som görét. Det är i alla fall Moffas teori, vi får se om det finns flera bland folk som inte är indoktrinerade...

All vulkanism tyder på att det finns en reaktor i klotets centrum som försöker, och lyckas också lyfta upp smält berg (gnejs och granit) till ytan, samt pressa kontinentalblocken mot varandra så att vissa lyfts upp och bildar alptoppar, medan andra pressas ner under varandra. Det är enorma krafter, i stil med de som finns på solen. Har vi kanske begynnelsen av en sol inom klotets tunna skal. Skalet är förövrigt lika tjockt som skalet på en apelsin, om man gör en symbolisk jämförelse; och det är just dessa jämförelser som gör att hjärnan kan uppfatta helheter.

Det går inte att bevisa dessa storheter, men man kan ana, och tar man dem på allvar kan det ge resultat, där man annars har misslyckats. Många indicier som drar åt samma håll kan fälla en anklagad brottsling.

Men människors hjärnor är inte lika. Somliga är födda med en kraftfull hjärnstam som skapar kaos om den inte balanseras av en lika väl utvecklad hjärnbark; vilken är den senare delen i människans skapelse. I en balanserad hjärna kan de två stå upp mot varandra och skapa harmoni. skulle någon rå över den andra, precis som om Kamrern skulle styra Moffa, då bleve allt kallt och trisst, men tvärt om blir det livat och glatt. Det går ju inte att leva livet i ett ständigt glädjerus, och därför ska man vara glad att båda polerna (polarna) finns.

Det är gott och väl att positivismen finns, men ibland måste man göra antaganden som inte går att bevisa; och detta för att man skall komma in på ett nytt spår. Det gäller i allra högsta grad i kulturen när stora språng i utvecklingen håller på att ske; t.ex. när datakraften kom och ersatte mänsklig tankekraft. Allt är nu genomsyrat av det digitala systemet med ettor och nollor, och ettor och nollor är att betrakta som ström och inte ström, ungefär som när jag drar i tråden ut och in på knappsnurran.

Och vad är det som sker? Jo, en linjär rörelse omvandlas till en cirkulär. Och har du sett någon bild av en nebulosa som roterar, man brukar visa en stråle upp från centrum vinkelrätt från skivans bas. Dessutom är skivan kluven i två delar så att det blir ett mellanrum mellan dem.
Så är det med vintergatan sedd från sidan. Alltså en cirkulär kraft som byter riktning ca 90 grader, men sen då?

Jag kan tänka mig att motorn i det hela, som driver strömmen av energi rakt upp,
möter sin motståndare runt omkring, och att alla dessa himlakroppar tillsammans böjer strålarna tillbaka mot kroppen igen, och då som en virvelström in mot centrum, o.s.v..

En rörelse som möter motstånd, böjer av åt det ena eller det andra hållet.

Allt detta under förutsättning att det finns en kraft mellan alla kroppar som inte syns, men som verkar på samma sätt som gravitationen, fast tvärt om. En far och en son följer ofta samma mönster då de är ungefär lika starka. Det blir en distans mellan dem, och så är det mellan nationer och religioner.

Det är Ingvars elektromagnetiska strålar som gör jobbet. Men varför är hastigheten konstant i dessa strålar?

Om jag står på torget och plötsligt kommer på att jag måste med ett tåg till Gnesta och möta FrökenPinYin där och sedan dra vidare till Elektron där man bjuder på konsert, då har jag bråttom minsann. Det gäller att sno sig på. Jag tar det långa benet framför det andra, och börjar småspringa, att rusa är det ingen mening med då trottoaren är full av folk. Men ont om tid som jag har börjar jag ändå springa, och då inträffar något märkligt. Plötsligt stöter jag på den ena efter den andra, som makligt går i motsatt riktning till och med. Jag märker dock att jag lättare tar mig fram om jag viker av åt sidan hela tiden, än åt höger än åt vänster, och på det sättet blir det mindre träffar, men vägen till stationen blir längre.

Ungefär så ser jag strömmen av elektromagnetiska enheter ta sig fram från källan till målet.

På det viset går det åt ungefär lika mycket energi per tidsenhet hur jag än gör. När något energiknippe möter motstånd parerar det genom att glida åt sidan. När en stråle lämnar källan ( en stjärna)  är den fulltankad av energi och försöker rusa iväg men möter motstånd. Det är då den viker av och drar iväg utåt från medellinjen. Full av kraft ändrar den riktning och drar iväg över medellinjen igen. Så håller den på och samtidigt förlorar den energi och följaktligen stöter den emot mindre motstånd för varje parering. Egentligen är formen på rörelsen en spiral som blir slankare och slankare allt som den rör sig framåt tills den dör ut.

Så ser jag det, och det är därför det verkar naturligt för mig att det finns ett givet förhållande mellan frekvens och våglängd. Den konstanten råkar vara C, vilket är den elektromagnetiska vågrörelsens hastighet. När den tunnar ut och rör sig utefter medellinjen har den samma hastighet som rörelsen i sig rör sig utefter sin egen bana.

Jag har roat mig med att fundera lite över atomens mystik. Det sägs att det finns så många enheter, s.k. kvarkar, och om detta vet jag nada. Men däremot har jag lärt mig i skolan att det finns elektroner som rör sig runt en kärna, och att denna kärna i sin tur innehåller protoner och neutroner. Protoner sägs innehålla en positiv laddning, och neutronen ingen, medan dessa båda väger lika mycket. Elektronerna innehåller en negativ laddning och väger mycket lite.

Det finns alltså lika många laddningar som är negativa som positiva.

De negativa lär vara placerade som i en herarki, med ett fåtal i toppen, och flera i skal längre ut från kärnan.

Jag fick för mig att den här bilden är rysligt lik en bild av ett samhälle, ta Svensson, Svensson t.ex. där man startar morgonen hemmifrån där hela familjen är samlad, och sprids ut till olika platser där man arbetar, och kommer hem och samlas till kvällen och natten.

Det vi ser är ibland det vi vill se. Vi vill se att det finns olika partikalar där inne och där ute. Men tänk om det är så att det är samma enheter som rör på sig; ut och in, ut och in, i evighet.

Tänk dig att de som rör sig ut hinner samla på sig energi (massa) där ute, och tar det med sig in på kvällen. Till slut har man så mycket samlat att man kan göra som i spelet Monopol, man kan byta ut sitt hus till ett hotell, och därmed har vi fått ett grundämne av högre valör.

Så kan man hålla på tills man har samlat på sig allt för mycket så att tjuvar och banditer söker sig till hotellet och tar med sig överskottet. Vi har då uppnått ett antal elementarpartiklar så att det börjar stråla ut energi till omgivningen, och då har vi fått en radioaktiv atom. Det kan ha skett någon gång då vi var nära solen och värmen hög nog att ladda dessa atomer som nu klingar ut sitt gift mot oss.

Rent vansinnigt är det att människor fortsätter att sprifa detta gift som tar tusentals år att nollställa. Den farligaste smittkällan vi kan tänka oss håller på att installeras här och där på jorden, som om det inte vore nog med pest och kolera...